Joyzine.se






Intervju

Dia Psalma

En paus som tagit slut och inte en comeback, det skulle kunna vara en skillnad. Fast egentligen spelar det inte någon roll, inte för fansens del iallafall. När Dia Psalma annonserade att de skulle börja spela igen 2006, tio år efter att de förkunnat att de skulle ta ett litet ”break”, jublade hela punk-Sverige. 90-talsgiganterna, vars album ”Gryningstid” och ”Efter Allt” redan blivit moderna klassiker, fick ett minst sagt varmt mottagande när de klev upp på Atlantisscenen på Hultsfredsfestivalen samma år. Men vad händer nu?

Aldrig att det kan ha gått tio år. Jag kan gå med på fem, på sin höjd. För inte kan det ha varit hela tio år sedan jag såg de här människorna? Vissa av dem verkar inte ha åldrats en dag. Eller jo, åldrats har de gjort, men de ser fortfarande likadana ut. Något mer slitna bara. Undrar hur jag själv ser ut i deras ögon? Tankarna är många där jag sitter i soffan hos min gamla högstadiekamrat med en öl i handen. Det är tioårsjubileum för klass 9F, Rydskolan. Ni vet den där föreställningen om Volvo, villa, vovve? Den stämmer. En tjej hade till och med sin egen kennel. Tacka vet jag högstadiet ändå. Tv-spel och innebandy, det var mina intressen. Damer eller image var aldrig något för mig, en gång kom jag till skolan iklädd en orange reflexoverall, den måste ha synts enda till månen. Men lika glad var jag för det. Sedan hände det något. En kompis till mig köpte en skiva som hette ”Efter Allt”. Gruppen hette Dia Psalma. Det kom att förändra allt.

Upp och iväg igen
Det måste ändå vara lite av ödets ironi. Samma dag som jag firar/sörjer att det var tio år sedan jag gick ur högstadiet, samma dag har jag bokat in en intervju med just Dia Psalma, som är ute på turné efter släppet av nya plattan ”Djupa Skogen”. Ett släpp som markerar bandets definitiva återkomst, om man inte räknar med samlingsalbumet ”Psamlade Psalmer” som kom förra året, efter tio år i dvala. Om tio år kan kännas så försumbart för mig, hur känns det då för herrarna i Dia Psalma?
– Asch, jag tycker inte att det känns som tio år sedan, börjar trumslagar-Stipen efter att han skyfflat upp ett lass med mat från buffébordet på det hotell i centrala Skövde där vi befinner oss.
– Jag tycker det känns som om det var alldeles nyss vi lade av. Det känns bara som om det har varit ett års uppehåll eller nåt, tillägger Ulke, mannen med den karismatiska rösten och vars skägg får honom att likna en marulk(e) (förlåt, men jag var tvungen).
– Det är som att man hoppar på bussen igen bara, fyller Pontus i med sin svarta mössa till en början långt nerdragen över ögonen.
– Men vi har ju snackat om att vi borde börja spela igen sinsemellan i flera år, säger Ztikkan, mannen på bas, för närvarande placerad vid min högra sida (fadäsen med att receptionisten stavat fel på hans namn, ”Ztikan” istället för ”Ztikkan” nu bortglömd). Sedan har det alltid kommit saker emellan, folk har fått barn, folk har flyttat eller turnerat med andra band. Först nu passade det bra tidsmässigt.

Skitkneg kan också vara bra, på sitt sätt
Den glada och trevliga känsla som finns runt middagsbordet, med mycket skratt och gliringar, fanns definitivt inte för tio år sedan då ett tröttkört Dia Psalma närmade sig den mentala ruinens brant. Vad som till en början bara skulle bli en liten paus, blev en ganska lång paus.
– Det blev på tok för mycket, vi jobbade ihjäl oss, börjar Stipen. Tyvärr blev det som vilket jävla jobb som helst, det blev en överdos. Till slut fanns det inte mycket till glädje kvar. Så ska man ju inte känna, det här ska ju bara vara en rolig resa. Oavsett om man säljer en platta eller 150 miljoner plattor.
– Det var synd, men för mig har det varit jävligt bra med tio år av vanliga skitkneg för att inse att det är det här man vill göra, säger Pontus och skyfflar in en gaffel med mat i munnen. Jag blir lite grinig på mig själv att jag inte tog bättre till vara på det vi hade då. För det är ju det här som är absolut bäst, kan jag göra det här och samtidigt betala mina räkningar; då är det så jävla bra det kan bli.

Generation X och småbarnsfamiljer
Det är något visst med svensk punk, något tidlöst. För visst händer det fortfarande att det åker fram en gammal Ebba Grön-platta, eller varför inte lite Strebers, föregångaren till Dia Psalma, när det är fest eller då man bara vill avnjuta lite gammal nostalgi. Det mest fascinerande är hur generation efter generation upptäcker dessa band. Band som de egentligen inte borde ha hört talas om.
– Ja, det är lite skumt faktiskt, funderar Ulke högt innan Stipen drar ett exempel:
– Vi spelade i en skivaffär förra helgen, på Bengans i Stockholm, och där var det verkligen tripp, trapp, trull. Det var knoddarna längst fram, de riktigt ärrade längst bak.
– Vi var på en radiointervju igår, jag och Stipen, börjar Ztikkan ytterligare en rövarhistoria, och fick frågan vilka som var Dia Psalmas målgrupp. ”Ja, det skulle väl vara småbarnsfamiljerna då” svarade Stipen. Det skrattas till runt bordet, småbarnsfamiljsrock är väl kanske inte epiteten man vill ha. Ztikkan fortsätter:
– Det var kul, men jag tror att det är rätt, inte unikt, men ovanligt att man har ett sånt spann i åldrar.

Ett förändrat utgångsläge
Tio år är ändå tio år, mycket har förändrats. Framförallt musikklimatet och branschen som sådan. Idag gäller det att profilera sig, synas överallt, och jobba stenhårt för att över huvudtaget ha en möjlighet att få komma ut och spela. Mötesplatsen med fansen har också blivit betydligt mer direkt i och med Internets intågande, och myspace-fenomenet i synnerhet.
– Vi vet inte riktigt om det kommer gå runt än, säger Pontus innan han kastar en snabb blick genom rutan ut i höstmörkret, förut kunde vi fylla veckorna med gig på fritidsgårdar och musikföreningar som jobbade mycket med kulturbidrag och sådana saker, men nu är ju allt sånt indraget.
– Man kan leva på musiken under de månaderna när man är ute och spelar, då går det hyfsat. Men efter det… Ztikkan tystnar för en sekund. Man kan ju inte turnera året om, då blir det som förut. Det ser inte ut så i Sverige längre, som det gjorde då. Du kan inte spela varje fredag och lördag, då måste du åka världen runt och spela. Vad det gäller promotion och kontakt med fasen så försöker vi verkligen. Vi har nyss gjort om hemsidan rätt radikalt, folk ser att det händer saker, att vi fortfarande är med. Jag försöker svara på så många mail som möjligt, jag tycker att det är viktigt att man svarar personligen. Samma sak på myspace.
– Jo, det är jätteviktigt. Vi har ju några sådana som vi har daglig kontakt med nästan, säger Stipen med ett skratt. Och de är ju bra mycket mer uppdaterade än vad vi är. De kan säga vart vi ska spela i morgon, och vi själva har ingen aning.

Vad finns i den Djupa Skogen?
Så kom då en ny platta, och den obligatoriska diskussionen om att det omöjligen kunde vara lika bra som då det begav sig. Kritiken av ”Djupa Skogen” har varit tämligen hård.
– För det första är det så här, säger Stipen och lutar sig framåt, jämförelsen mellan ”Gryningstid” och nya skivan den får vi köpa. Men vissa recensioner är ju bara; vad fan har de satt den här gubben på den här skivan för? Jag menar, hans fem-i-top-lista all time, det är typ Pink Floyd, Jerry Williams och Eva Dahlgren eller någonting. Det säger ju sig självt att han inte diggar den här plattan.
– Det är mycket så att gillade de oss inte då så gillar de oss inte nu heller, konstaterar Pontus kort.
– Ja, det är mycket; fiolerna är borta, det låter inte som förut, vart är folkmusiken, ja… nej, jag fattar inte grejen, fyller Ztikkan i, nu märkbart irriterad.
– Grejen är den att vi var lite stressade, fortsätter Pontus, vi hade lånat pengar för att göra en skiva och samtidigt ville vi ha ut skivan skapligt fort. Vi hade si och så många låtar, men satte sedan ett slags kreativt stopp för att få ihop det hela. Nu är vi verkligen på noll igen, inför fortsatta skivor. Nu finns det ingen skåpmat att ta av överhuvudtaget. Det är ändå 65 % nytt, mer än det, 80 % är nya grejer. Just fiolbiten berodde väl på att vi helt enkelt inte hade tid och råd att hyra in folk.
– Vad det gäller ljud överhuvudtaget skulle jag vilja påstå att det är lite färre instrument än tidigare, flikar Ztikkan in. Om man till exempel jämför med ”Efter Allt” som har en miljon andra instrument.
– Det låter mer Strebers på ljudet än Dia Psalma, nästan både ljudmässigt och låtmässigt, poängterar Ulke.
– Ja, vi hade faktiskt lite ”Kallt stål/Varmt blod” (med Strebers /förf. anm.) som referens. Själva öset, säger Ztikkan.

Kaos & Skrål
För första gången står det inte Birdnest på baksidan av skivfodralet, istället står det Kaos & Skrål, vilket är namnet på Dia Psalmas eget skivbolag. Helt rätt i tiden ger de helt sonika ut sig själva.
– 94, 95 och 96, då fungerade det väldigt bra, vi hade bra skivbolag och allting, börjar Pontus. Men Dia Psalma 2006, eller snarare 2007; det är självklart ingen i branschen som vågar satsa på det. Vi har varit borta för länge helt enkelt. Därför var vår tanke att vi skulle släppa den här skivan själva, för att sedan se om det är någon som är sugen att haka på.
– Även om vi heller inte inte jagade några bolag, tillägger Ztikkan med ett skevt leende. Kapar du en mellanhand, då blir det ju lite lättare. Nu har vi testat, gått på ett par minor och fått göra om en massa saker, men då vet vi det till nästa gång. Man lär sig. Samtidigt som det är väldigt skönt att faktiskt få bestämma precis allting själv.

Får det vara en kabanoss?
Det är lätt att tro att det här handlar om det gamla vanliga, ett band återförenas, ger sig ut på några spelningar, kanske släpper en skiva och sedan faller tillbaka i glömskan igen. Så är dock inte fallet här.
– Nej för fan, vi har framförhållning på det här alltså, säger Stipen. Vi har skitroligt ihop. Planen är att turnera nu i höst och vinter…
– … försöka spela in en ny skiva i vår igen, fyller Pontus i, och sedan släppa den i höst någon gång om det går. Men det är bara en grov skiss. Sedan ska vi ju spela på lite festivaler i sommar, om vi får.

Efter spelningen senare på kvällen kan jag konstatera att Dia Psalma verkligen menar vad de säger - de är verkligen tillbaka med besked. Spelningen är lysande, allsången ekar mellan betongstolparna i Valhall, Skövdes svar på asagudarnas boning. Precis innan intervjun pratade jag med Pontus och Ulke om att det är bra med ett ölstopp innan spelning, ”det kan lätt bli så dumt” som någon av dem sade. Det förbudet gällde uppenbarligen inte efter giget, även om jag ironiskt nog får en glimt av dem på ett av stadens, låt mig säga icke-punkiga, uteställen. Däremot är det väldigt punk att avsluta kvällen med att kleta i sig en redigt stor korv från den obligatoriska korvgubben, fråga bara herr Stipen. Det är skön att vissa saker inte förändras över tid ändå.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Av: Christian Stenbacke 2007-11-13
Foto: Patrik Ullaeus (1), Erik Lindgren (2,3)
Hemsida: www.diapsalma.net

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner