Recension - Live
Det börjar tveksamt. Ljudet är inget vidare och även om
Skyll på mig i grund och botten är en ganska bra öppnare tänder det inte till så som man kanske hade förväntat sig. Beundrarskaran längst fram skriker förstås exalterat ändå, men i stort är
Lasse Lindhs entré på scenen ganska slät.
Det tar tre, fyra, kanske rent av fem låtar innan saker och ting verkligen börjar falla på plats. Mycket kan skyllas på kompbandet som inte riktigt lyckas få ut känslan ur Lindhs kompositioner, men samtidigt är mixen märklig. Så väl Lasses gitarr som sång drunknar och då är det förstås svårt att göra ett gott intryck som textbaserad popartist.
Men Lasse jobbar sig sakta men säkert in i matchen. De uppjagade fröknarna i de främsta leden skriker förstås genom hela spelningen, men sakta men säkert börjar leenden sprida sig även hos den övriga publiken. Till och med dem som konstant ropar efter
Svenska hjärtan diggar det övriga materialet i smyg. Den starka låtskatten går tillslut segrande ur det hela, även om jag personligen inte hade tackat nej till lite mer tryck i de rockigare partierna.
Melodifestivalhiten
Du behöver aldrig mer vara rädd uppskattas förstås och överlag blandar herr Lindh gammalt och nytt på ett föredömligt sätt. Ändå är jag inte helt nöjd när jag lämnar Teaterladan. Visst kommer sångaren undan med ett godkänt betyg, men startsträckan är lite för lång och det riktiga klimaxet uteblir. Det borde finnas mer att plocka ut av en artist av den här kalibern. Men vem vet, det kanske kommer längre fram i sommar när bandet fått växa ihop ordentligt och hittat dynamiken på riktigt.

Relaterat
Fairfest
Kristoffer Hedberg
Kommentera
Inga kommentarer