Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Kristian Anttila
Siesta!, Hässleholm
2008-05-30
Av: Maria Wikström
Publicerad: 2008-06-03
Hemsida: www.kristiananttila.com

Förra gången jag såg Anttila var på Emmabodafestivalen förra året. Publiken fick se mycket av honom, och ännu mer av hans vänner. Det var en väldans massa bar hud, ridstövlar, piskor, lädermasker och en avlutning där dessa ridstövlar sågs försvinna ner i ett hav av flickor som inte klarade av att hålla Antilla uppe. Där någonstans trodde jag att nu går det utför, han kommer inte att rycka upp sig igen och får försöka leva på att inte vara svårflörtad med att slänga av sig kläderna. Men jag hade fel. En städad Kristian Anttila med kläderna på står på Siestas största scen, och det verkar som att han tar musiken på allvar nu.

Kristian Anttila har alltså utvecklats. Han har sedan den kolsvarta debutskivan ”Natta de mina” fortsatt skriva poppärlor med varierande mörker. Konserten går upp och ner som en bergochdalbana mellan Självmordsblond, Vill ha dig, Sockerläpp och Paul Weller. Vill man vara sur och petig kan man säga att man hört det förut, om inte komponerat av någon annan så av Anttila själv på en tidigare skiva, eller både och. Men nu är jag bara fascinerad av hans uppryckning. En sak som han fortfarande inte verkar ha lärt sig är dock det där med hur fysiskt starka tonårstjejer är, ut i publiken ska han i alla fall. Inte heller den här gången klarar de av att hålla honom uppe, inte med fysisk styrka i alla fall. Psykiskt gör de det om man ska tro hans avslutande: ”Tack, ni är anledningen till att jag finns kvar på jorden”.

Relaterat

Artisternas favorittomtar
Minnenas Hultsfred
Kristian Anttila (2006-06-15)
Kristian Anttila (2013-01-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

vision, 2008-06-04 16:40:04 (85.230.115.231)

det är samma gamla goa kristian som du såg på emmaboda, varken mer eller mindre & det är samma taniga små söta tjejer som står längst fram.

d., 2008-06-04 12:25:30 (89.233.221.127)

Nu tar han sin musik mindre seriöst av någonsin skulle jag snarare vilja påstå. Det märks särskilt på dom nya låtarna som är totalt frigjorda från alla regelböcker och skit som popartister förväntas följa. Han har någonstans insett att han aldrig kommer bli någonting stort och just därför vågade han förra året göra som han gjorde, och just därför låter dom nya låtarna så sjukt bra. Tacka vet jag Kristian som vågar göra precis det han känner för. Mer sånt skulle svensk musik må bra av. Bra recension annars!