Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Caveman Blues
Arvikafestivalen
2008-07-03
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-07-08
Hemsida: www.myspace.com/caveblues

Det är otacksamt att som ett tämligen okänt band spela tidigt på dagen på vilken festival som helst, men på Arvikafestivalen är det extra svårt. Att campingen ligger långt, långt bort från festivalområdet gör att så gott som ingen chansar och går iväg för att kolla upp något okänt. Risken för en nit är inte värd uppoffringen att traska fram och tillbaka i desillusionerande solgass.

Just precis detta får östgötska Caveman Blues känna av. Det är nästan jobbigt tomt på Lyran när de spelar, inga direkt enkla förhållanden att arbeta under. Men den unga orkestern som tagit sig till Arvikafestivalen genom seger i den landsomfattande musiktävlingen Rockkarusellen hanterar det hela klart godkänt. Det märks att de är vana att trycka in så mycket material som möjligt på så kort tid som möjligt och tempot i spelningen är högt. Caveman Blues är sin nervositet till trots riktigt fokuserade.

Den bakåtsträvande rock (bluesen möter Led Zeppelin) som orkestern står för passar utmärkt i liveformatet. Visst hade en mörk och rökig klubb varit att föredra framför en pittoresk rotunda där eftermiddagssolen letar sig in, men östgötarna visar att de har potential. Om några år kan det säkert komma att slå gnistor om gänget. Det som gör att Arvikaspelningen inte blir mer än småkul är inte den klena publikuppslutningen eller dagsljuset utan att bandet fortfarande är lite valpigt.

I Rockkarusellen framstod de förmodligen som ganska pondusfulla, vid sidan av rutinerade akter i Arvika framstår istället bristerna. Caveman Blues har en bra grej, men under en hel spelning blir det lite enahanda, några låtar är grymma, andra lite platta och killarna vågar inte riktigt släppa handbromsen. Trummisen levererar ett trumsolo som utan tvekan visar att han har skillsen för att det ska låta grymt. Men han tycks inte riktigt kunna bestämma sig för vad han vill göra och då faller prylen lite.

När de letar sig in på de lite mer psykedeliska områdena har de också något intressant att komma med, men valpigheten hörs även där. Filar Caveman Blues bara lite mer på sitt material och försöker hitta in i ett lite bekvämare scenspråk får vi säkert höra mer av dem.