Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

môra-Per
Brev till en vän, 2008
Skivbolag: Swamp
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-09-15
Hemsida: www.mora-per.se

Vissa gillar uppenbart att göra det svårt för sig. Om man rör sig i en perifer genre som har svårt att nå ut som det är lockar man knappast fler potentiella lyssnare genom att döpa sitt gäng till något så überlökigt som môra-Per. Den här gången kommer mina förutfattade meningar tillbaka och skjuter mig i foten, men jag gissar att det är många som inte ens bryr sig om att lyssna efter en dust med bandnamnet.

Att folk inte lyssnar är en förlust, för den folkrock som hörs på ”Brev till en vän” är inte alls särskilt tokig. Gruppen har förvisso väldigt svårt att sålla bland sina idéer och mejsla fram ett sound, men majoriteten av låtarna är vackra skapelser. Lapsteel, fioler och mandoliner ger en genuin touch till musiken, precis som om môra-Per kommer stövlande raka vägen från ett gilla i skogen (om jag tillåts vara lite klyschig). Lyssna bara på Ikväll.

Obeslutsamheten kring hur de egentligen ska låta - ena stunden går det från Lasse Winnerbäcks senare Irlandseskapader till Ulf Lundell för att sedan fortsätta till Eldkvarn eller Maoro Scocco och landa hos Roger Karlsson eller Perssons Pack – blir aldrig något problem. Enhetligheten här är att allt kommer raka vägen från hjärtat, men det splittrade uttrycket hjälper förmodligen inte till att locka fler lyssnare.

Ett problem har jag emellertid med môra-Per och ”Brev till en vän”. Pär-Eric Eriksson sjunger på bred värmländska. Om det beror på tidigare traumatiska upplevelser i mitt liv eller att det helt enkelt är något fel på dialekten tvistar bekantskapskretsen ännu om, men jag mår fysiskt dåligt av värmländska. Följaktligen förstörs några av de finaste bitarna av att jag hänger upp mig på sången. Då tycker jag betydligt bättre om låtarna där Erikssons bror Hans luftar strupen, han maskerar dialekten på ett mycket bättre sätt.

Sen kan man tycka att det är en aning överflödigt att skicka med en lång bonusdvd från inspelningen när det rör sig om ett gäng som snarast är att betrakta som en lokalangelägenhet i Arvika. Att rakt upp och ned se orkestern spela varvat med ganska tama intervjuer är inte jättespännande.