Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Thåström
Kärlek är för dom, 2009
Skivbolag: Universal
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-03-12
Hemsida: www.thastrom.se

”Kärlek är för dom” är motsvarigheten till ”Mannen som blev en gris”. Inte direkt musikaliskt, mer än att det är Thåströms säregna röst vi snackar om, men ni förstår vad jag menar. ”Kärlek är för dom” är precis som ”Mannen som blev en gris” uppföljaren som trots att det är en fin skiva tvingas stå i skuggan och bågna under föregångaren.

När Thåström återvände till det svenska språket efter år och åter år i märklig industriexil ville hyllningskörerna aldrig ta slut. ”Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal” utsågs rättmätigt till en storstilad återkomst och en av de allra bästa skivorna 1999. Sen släppte Pimme ”Mannen som blev en gris”. En bra skiva med liknande stuk, men trots gott material kunde den aldrig mäta sig med föregångaren. Förväntningarna var alldeles för stora.

Nu är det samma visa en gång till. När Thåström släppte ”Skebokvarnsv. 209” för några år sedan växlade han in på ett nytt spår med avskalade och finstämda melodier. Hyllningskörerna rullade återigen rättmätigt och nu släpper han alltså ”Kärlek är för dom”. En bra skiva med liknande stuk som lider av att förväntningarna återigen är skyhögt uppskruvade.

Men riktigt samma grej är det ändå inte tal om. Visst rör det sig om en platta där låtarna är lågmälda och där Thåströms berättelser står i centrum, men melodierna är inte alls lika direkta som på ”Skebokvarnsv. 209”. Här finns ingen Fanfanfan eller Sönder Boulevard så långt örat når. Istället bygger låtarna på gnisslande gitarrer och mullrande disharmonier som smyger omkring i kulisserna. Snitsigt spelat av bland annat Pelle Ossler och Conny Nimmersjö. Det råder ingen tvekan om att ”Kärlek är för dom” är en svårare skiva än sin föregångare och att det är högst medvetet.

Således är det förstås en växare. Efter de första varven med skivan är det egentligen bara Ulf Dagebys tjusiga Bob Dylan-översättning Men bara om min älskade väntar som står ut. Men ju mer tid man ger dem, desto starkare kommer de...Axel Landquists park, Över sundet, Kort biografi med litet testamente, Den druckne matrosens sång (även om jag inte begriper varför alla måste tolka den där förbannade Dan Andersson).

Om några veckor sitter jag säkerligen här med gapande mun och gourmetnjuter av Thåströms nya och allt annat än muntra små serenader. Det brukar vara så med hans tonkonst. Men ”Kärlek är för dom” kommer aldrig att mäta sig med ”Skebokvarnsv. 209”. Det är ödet man får finna sig i när det handlar om en ny ”Mannen som blev en gris”.