Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Ektomorf
Outcast, 2006
Skivbolag: Nuclear Blast
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-12-26
Hemsida: www.ektomorf.com

Det är både på gott och på ont att Sverige är ett medvetet musikland, med stort kunnande och inte minst en väldigt kräsen publik. Vi ska skatta oss lyckliga att vi inte är som de dumflinande tyskarna till exempel. Då hade vi också suttit här med hurtig power metal, osvängig eurotechno och musiktidningar som trots 10-gradiga betygskalor bara tillämpar de fyra översta betygen. I ett sådant sammanhang hade vi fått bära skammen och utländska artister skulle säga ”skicka skiten till Sverige, de köper allt” om precis allting. Precis som vi gör om Tyskland som musiknation.

Å andra sidan finns den negativa sidan att vi - och nu snackar jag både journalister och publik – blir lite väl elitistiska. Ibland kan vi helt enkelt inte bara nöja oss med bra musik, utan kräver det som är originellt och extra utmanande. Just därför har Ungerns Ektomorf bemötts med onödigt stor skepsis inom våra gränser. Både för tidigare alster och nu aktuella ”Outcast”. Anledningen är enkel, gängets aggressiva metal kan så gott som beskrivas som ett plagiat på Sepultura och Soulfly.

Rena apningar är förvisso aldrig särskilt kul, men Ektomorf gör etnostilen alldeles för bra för att jag ska kunna låta bli att digga dem. Hela ”Outcast” är en förbannad smocka som för arvet vidare när Sepultura tillsammans med Derek Green sökt sig till lite nya jaktmarker och Max Cavaleras senaste Soulfly-skivor varit ganska menlösa.

Sångaren Zoltán Farkas låter ungefär lika krystat förbannad som nämnde Cavalera gjorde på ”Roots”, vilket är coolt. Ektomorf hade dock tjänat på om snubben haft ett något mer varierat röstläge. Han gastar på precis samma sätt genom hela skivan, även i halvballaden Who can I trust (prayer), och artikulerar ganska svagt vilket leder till att ”Outcast” tappar lite av den dynamik som borde vara musikens grund.

Som helhet är ”Outcast” så mycket bättre än vad den egentligen fått cred för. Ektomorf gör grejen väldigt bra och tolkar till och med Prodigys Fuel my fire utan att det blir larvigt. Men som sagt, det krävs nog mer egensinne än så här för att få den svenska publiken på fall.