Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Eldkvarn
Siesta!, Hässleholm
2009-05-29
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-06-01
Hemsida: myspace.com/eldkvarn

Samspelta eller? Om några år fyller Eldkvarn fyrtio år som band. Imponerande, och de som hittat till Fiesta-scenen där Mando Diao senare skulle göra en i mina öron bedrövlig insats, kan skatta sig lyckliga. Medelåldern i publiken är liksom under Sonic Youth kvällen före, märkbart höjd. Endagsbiljetter för de som vill se sina hjältar är givetvis en fantastisk idé. Trots att de gråa håren är många, är Eldkvarn fortfarande ett angeläget band. De visar det på skiva, de defilerar i mål på scen. Plura Jonsson är en sann entertainer, en länk mellan Johnny Thunders och Moneybrother. Jo, det kan låta lite märkligt. Broder Carla är en gitarrist som det fortfarande slår gnistor om, så skicklig han är.

Jag hoppas att publiken är lyhörd, för de historier som bandet har att berätta är viktiga. De speglar såväl min som min pappas ungdom, och i den digra diskografin finns åtskilliga guldkorn. Spelningen fylls av dem, levererade med hjärta, pondus och nästan greppbar intensitet. Ingen gubbrock alls egentligen. Särskilt det yngre segmentet av publiken gillar inte minst tilltaget att släppa in en annan Norrköpingsson, Markus Krunegård på scen. Inte så mycket att riva ner ovationer för egentligen, utan passande och inte alls något som känns som publikfrieri. Krunegård och Plura är en oväntat naturlig duo tillsammans, och den senare känns på något sätt lika pigg och fräsch som den förre.

Spelningen är angelägen, aktuell och allt framförs fläckfritt. Eller, klart att det finns trubbiga uddar här och var, men det stör inte helhetsbilden. Spelningen inriktas på nyare material, där särskilt Hunger hotell, Fulla för kärlekens skull och En ledig man slår med full kraft. Äldre klassikerna Pojkar, pojkar, pojkar och Kärlekens tunga har aldrig låtit bättre, säger jag som inte är stolt över att bara ha sett bandet en gång tidigare. Vad som på förhand skulle kunna betraktas med viss skepsis, att boka Eldkvarn till en festival där ungdomen känns så väldigt central. Det blir ett strategiskt genidrag. Bandet är taggat, laddat och samspelta in absurdum.

Plura blir för en timme Gud, och inte ens en omåttligt populär Krunegård kan rubba den uppfattningen. Jag gillar däremot inte att det är så mycket nytt material som får ta plats, för de absoluta topparna blir låtar av äldre datum. Mycket som jag hade velat ha med saknas på så sätt. Å andra sidan är det här inte någon greatest hits, utan en up-to-date-spelning från ett band som inte har slut på vare sig inspiration eller strålglans. Det finns många svenska artister som vill bygga vidare på arvet och hämtar intryck i det gubbigare. Men än så länge är det Eldkvarn som fortfarande tronar i ensamt majestät.