Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Slipknot
Metaltown, Göteborg
2009-06-27
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-06-29
Hemsida: www.slipknot1.com

Ryktet har föregått Slipknot. Alla år av turnerande har lärt publiken att när det vankas Spit it out då ska man ner och sitta på marken för att på given signal från sångaren Corey Taylor studsa upp i vilt röj. Följaktligen hinner alla sätta sig ner långt innan den oerhört karismatiska vokalisten ens hunnit fram till sitt klassiska ”get the fuck down on the fucking ground right fucking now”. Ingen trotsar honom och står kvar upprätt utan varje enskild individ i publiken är som en marjonettdocka i händerna på Taylor. Så blir Spit it out också det perfekta finalnumret på en riktigt fin konsert.

Dessförinnan har Slipknot dock levererat storartad show efter konstens alla regler. Att det nio man starka jänkargänget är en ren cirkus på scen är lika välbekant som att man ska krypa ihop på marken i Spit it out vid det här laget. Maskerade galningar hänger i trumset som med hjälp av hydraulik lyfts rakt upp i luften och snurrar, maskerna rör på sig, basebollträn används som trumpinnar. Alltid finns det något att titta på, men inget är särskilt nytt. Ändå är Slipknot fortfarande, så här tio år efter debutalbumet, fantastiskt fängslande live.

En av anledningarna är den fantastiska setlista som de plockar fram den här kvällen och som de mer eller mindre har begagnat sig av under större delen av den här turnén. Herrarna turnerar med ”All Hope Is Gone” i bagaget, men har begripit att folk inte i första hand vill höra nya låtar, utan bra låtar (något som alldeles för få artister inser). Följaktligen nöjer de sig med att enbart lira tre låtar från senaste ansträngningen – Sulfur, singelspåret Psychosocial och Dead Memories som blivit utskälld som en dålig livelåt, men som den här kvällen fungerar ypperligt.

Istället väljer ensemblen att öppna på absolut bästa sätt. I tur och ordning bränner de av (sic), Eyeless och Wait and bleed. De tre första låtarna från den första självbetitlade plattan, bättre än så blir det inte. Lägg därtill att både Surfacing och Spit it out luftas som extranummer och ni begriper att vi som varit med ända sedan starten verkligen får vårt lystmäte uppfyllt.

Att det är en greatest hits med bra låtar istället för stora låtar som Slipknot matar oss med är mest glädjande med kvällen. Det enda smolket i glädjebägaren är egentligen att en ung tjej drabbas av hjärtstillestånd i de främre raderna. Lyckligtvis överlevde hon och helt odiskutabelt var Slipknot det band som levererade störst, bäst och vackrast (?) på årets upplaga av Metaltown.