Recension - Skiva
Det tar mig närmare tre låtar innan jag inser att jag fått igång fel skiva. De skönt jazziga loungetongångarna som väller ut i rummet går inte alls ihop med skivomslaget där
André Wall sitter med sin gitarr och ser högst obekväm ut, inphotoshopad framför Barcelonas egen triumfbåge. Jag hade förväntat mig ännu en gråtråkig snubbe med akustisk gitarr, inte så här livlig och tillbakalutad musik. Det ger mig ett överraskande gott intryck innan jag inser att...visst fan det är ju fel skiva som har börjat snurra.
För nog är det så att André Wall är en låtskrivande herre med den där akustiska gitarren i hand. Mitt första intryck av skivomslaget är naturligtvis helt och fullt korrekt. Men det betyder inte att jag blir på sämre humör när jag väl börjar få rätt skiva att spinna. Herr Wall är nämligen något så oväntat som en snubbe som får den förutsägbara musikstilen att låta fräsch och vital. ”Barcelona Diaries” hade kunnat vara en ren stereotyp, men är så mycket mer än så.
När sångaren gör upp med sin tid som musiker i Barcelona tillåter han sig nämligen aldrig att fastna i slokörad singer/songwriter eller strikt inritad visrock modell gubbe. Han blir aldrig självömkande, gnällig eller introvert. Snarare är den här solodebuten en befriande poppig historia där Wall drar betydligt mer åt
Eagle-Eye Cherry än
Lars Winnerbäck och där arrangemangen är lättsamma och enkla att nynna med i.
Det må vara hänt att André Wall inte har den allra mest imponerande sångrösten eller att vissa bitar blir lite för lättsamma för sitt eget bästa. ”Barcelona Diaries” är ändå en varm platta men en uppsjö av sköna refränger och fina sånger. Ett bevis på att svenska killar med gitarrer fortfarande kan göra något som är klart hörvärt i dagens annars ganska översvämmade utbud. Det finns fortfarande stereotypt luriga omslag som kan överraska utan att visa sig vara loungejazz.

Kommentera
Inga kommentarer