Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

The Ark
State of The Ark, 2004
Skivbolag: EMI
Av: Daniel Arosenius
Publicerad: 2005-01-11
Hemsida: www.thearkworld.com

Närmare fem år har gått sedan The Ark debuterade med ”We Are The Ark”. Med sina vågade kostymer och, i synnerhet, Ola Salos sprudlande energi tog de Sverige med storm. Låtarna It takes a fool to remain sain och Echo Chamber blev stora hitar och bandet fick en rockbjörn och två Grammis som tack för besväret.

Till ”State of The Ark”, som är The Arks tredje studioalbum, har bandets förgrundsfigur Ola Salo tydligen fått i princip fria tyglar av de övriga bandmedlemmarna. Han har skrivit alla låtar utom en och dessutom producerat allt tillsammans med Jens Andersson, Nathan Larsson och Per Sunding.

Få har nog missat den första singeln One of Us is Gonna Die Young som spelas frekvent på radio för tillfället. Melodikänslan, kaxigheten och nytänkandet finns där, tre element som enligt mig sammanfattar The Ark på ett bra sätt.

På ”In Lust We Trust” som utkom 2002 var ljudbilden mycket mäktig, fylld av stråkar och körer. Till ”State of The Ark” ville Ola Salo se en tydlig förändring och har i princip gjort helt tvärtom. Istället är materialet strippat och enligt mig fint producerat.
- Jag är glad för det kompakta i det nya ljudet. Jag har aldrig älskat fläskig musik, säger Ola Salo i en intervju med DN den 27 december.
- Ge mig ett band som är tydligt, ge mig en sångare som artikulerar, säger Ola Salo och ger världen sig själv.

”State of The Ark” osar 2004 lång väg och man märker att bandet inte har varit rädda för att testa nya sidovägar, vilket är positivt. Albumet känns mycket välarbetat, men den frenetiska upptäckarglädjen med olika effekter, synthar och pålägg känns ibland lite väl påfrestande. Ena stunden låter det som The Sweet, andra stunden som Melody Club eller Magnus Uggla. Man vet inte vad man ska tro. Ola Salo är en mycket begåvad sångare, men vad hjälper det när flera av låtarna är fruktansvärt tråkiga och intetsägande? Martin Axén och Jepson är säkert duktiga gitarrister, men vad hjälper det när de är alldeles för kära i sina tråkiga rock’n’rollriff? New Wave och elektrifierad poprock är inte så kaxigt och inte heller speciellt känslosamt. The Ark är helt enkelt inte längre så häftiga som de var för fyra år sedan.