Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Atrium Carceri
Kapnobatai, 2005
Skivbolag: Cold Meat
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2005-11-15
Hemsida: atriumcarceri.coldmeat.se

”Kapnobatai” är en tonsatt djupdykning i psyket hos en person på gränsen till sammanbrott. Det är i alla fall vad jag föreställer mig när jag lyssnar. Stött på surrealistiska skräckfilmskulisser (ljudliga sådana förstås) använder sig Atrium Carceri av människoröster och andra högst mänskliga läten. Vissa av dem så hopplösa och uppgivna att det nästan blir obehagligt att lyssna. Gråten i Monolith of dreams är rent av isande.

Atrium Carceri lyckas onekligen fånga stämningen. En fantasifull och bortommänsklig sådan mitt i just det mänskliga. Den oifrånkomliga uppgivenheten sprungen ur rent kött och blod. Det är en konst i sig. Synd då att upphovsmannen Simon Heath förtar lite av lyssningsupplevelsen. Annars hade ”Kapnobatai” kunnat bli ett monumentalt verk inom ambientgenren.

För det första är skivan för lång. Genom 14 långa spår blir det helt enkelt för mastigt. Koncentrationen blir lidande och Heath tycks inte ha uppslag nog för att vara mästerlig i så många spår. För det andra är den mörkt mässande rösten som dyker upp då och då och förmodligen ska föreställa ondskefull bara jobbig och larvig. Värdig ett taffligt barnprogram, eller kanske någon Stjärnornaskrig-rulle.

Men ser man förbi bristerna är ”Kapnobatai” ett intressant verk. En bra ambientplatta där Simon Heath verkligen visar sin skicklighet att bygga stora stämningar med små ljud, små medel. Vågar du följa med ner i vad som skulle kunna vara någons misshandlade psyke? Är du inte rädd för lite lidande är den här skivan ett gott tips.