Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Hästpojken
Popadelica, Huskvarna
2008-05-03
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-05-05
Hemsida: www.hastpojken.com

”Shäääjn Magåååväään”, ”Shäääjn Magåååväään”!

Det spritter i kroppen, jag kapitulerar, jag kan helt enkelt inte motstå Martin Elisson och hans hästpojkar. Hästpojken är det fulsnygga bandet som man älskar att hata eller så är de det snyggfula bandet som man hatar att man älskar, bestäm själv. Jag lägger mig i ett slags mellanläge. När man väntar på något gott kan man aldrig vänta för länge heter det, jag tror inte att det är sant. Ikväll är dock ett undantag, Hästpojken är värd all väntan. För väntan blev det.

23.30 stod det på spelschemat. 23.25 ramlade jag in i spellokalen, laddad till tänderna. Men inga hästpojkar, ingen Bad Cash Quartet-Martin. Istället en stor Soundtrack - Ebbot med tillhörande orgel och trumma. Var är nu det här? Trummor. Orgel. Ebbot. En ganska lustig kombination, men framförallt en långdragen kombination. Arbetsmoralen sjönk, partykänslan likaså. Lägg till tidernas längsta och mest monotona soundcheck och du har Christian Stenbackes uppladdning för Hästpojken live 2008 på Popadelica i Huskvarna Folkets Park.

Men så kliver de ju på scenen tillslut; fortfarande ingen Poplars på trummor förvisso, men väl en Martin på sång och gitarr. En väldigt glad Martin kan tilläggas (som förståeligt nog skyndar sig att förklara att det faktiskt inte var deras fel att saker och ting blivit så försenat). Spelningen sätter i gång i ett rasande tempo, kompbandet må se extremt coola ut där de svänger runt på scenen, men rent spelmässigt tar det ett tag för pojkarna att bli varma i kläderna. Inledningen är minst sagt svajig.

Men när det väl tar sig så tar det sig ordentligt. Jag kan tycka att skivan, ”Caligula” står sig något slätt, men live är det bitvis ren dynamit. Elisson sjunger med precis samma frenesi som hos Bad Cash Quartet, med samma fulsnygga frasering, att han bytt språk från engelska till svenska är något jag knappt märker, jag är fullt upptagen med att insupa energin och svänget från scenen. Det är bara att konstatera: Göteborgspop kommer alltid att vara just Göteborgspop.