Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Ajattara
Kalmanto, 2007
Skivbolag: Spinefarm Records
Av: Johan Norström
Publicerad: 2008-10-18
Hemsida: www.ajattara.fi

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga om “Kalmanto”. Vid första anblick låter det ganska taffligt, på gränsen till dåligt. Efter några lyssningar utkristalliseras dock essensen men den är svår att greppa. Svår att syna. Finska Ajattara blandar ihop en redig kompott av så många olika sorters hård musik att det blir nästintill omöjligt att se skogen, så att säga.

För att försöka konkretisera, bandet sätter atmosfär långt före tempo, vilket föreslår en fäbless för goth och doom. Emellertid bjuder bandet på ett antal industriflirtar, men med ett gediget dödssound. Sången ligger någonstans mellan black och 90-talets hardcore. Så, min kontenta är att Ajattara spelar någon form av black/death/goth/doom-metal. Konkret nog för er?

Som sagt, vid första anblick låter det ganska taffligt. Med tiden har jag börjat misstänka att detta är ett medvetet grepp, och en mer rättvisande term kanske är opolerat. Ljudbilden låter… Billig, i brist på bättre ord. För att använda mig av fikonspråk gissar jag att trummorna saknar trigg helt och hållet. Gitarrerna låter stressigt inspelade, ”det är tillräckligt bra” känns som något som kunde ha sagts i studion. När man är van vid de hårt komprimerade och hårt klippta ljudbilder som bland annat Soilwork, Arch Enemy och In Flames visar upp blir det här, vid första anblick, svårlyssnat. Men som sagt, efter ett antal lyssningar visar det sig att det passar Ajattara som handen i handsken. Det är en köttig och livfull ljudbild som minner en smula om Stockholms dödsscen på 90-talet.

När man tagit sig igenom dessa första hinder börjar låtmaterialet ta form. Och det är, i allra högsta grad, ojämnt. Tyvärr är dalarna djupare än topparna är höga och ”Kalmanto” är en, i sin helhet, ganska tråkig skiva. Missförstå mig rätt, det finns absolut bra idéer och intentioner samt intressanta partier. Det är bara lite för långt emellan dem.