Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Death Cab For Cutie
Arvikafestivalen
2008-07-05
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-07-08
Hemsida: www.deathcabforcutie.com

Ur tomma intet dök det helt plötsligt upp en intressekonflikt, med tre inblandade parter. Först ut hade vi Maps, hela den spelningen var ett måste. Men då skulle jag missa större delen av Sirqus Alfon, Arvikafestivalens kanske skönaste (och enda) 90-talsdisco-buskis-kabarégäng. Nu blev cirkusen försenad, och visade sig så fascinerande bra när de väl gick på att tiden till Death Cab For Cutie närmade sig oroväckande fort. Bara det att jag faktiskt övervägde att skippa ett par låtar med Death Cab till förmån för slutet av Sirqus Alfon säger väl en del om träffsäkerheten hos dessa moderna performance artists, men tillslut tog jag mitt förnuft till fånga och snirklade in mig i den förväntansfulla massa som samlats framför Vintergatan.

Jag har annars ett ganska tveeggat förhållande till Death Cab For Cutie. ”Transatlanticism” och ”Plans” kan vara två av jordklotets absolut bästa skivor, medan övrigt Death Cab-material har skiftande kvalitet, den senaste plattan ”Narrow Stairs” inräknat. Denna åsikt är jag inte ensam om uppenbarar det sig, de största vrålen kommer inte helt oväntat när låtar från just ”Transatlanticism” och ”Plans” spelas. Så jag var beredd på en svajig spelning. Vad jag inte var beredd på var den energi sångaren och frontmannen Ben Gibbard visar upp hela spelningen igenom, är det verkligen möjligt att kunna rocka så till Death Cab For Cutie-musik?

Då slår det mig plötsligt. Är Death Cab For Cutie ett liveband eller ett studioband egentligen? Jag undrar hur man skulle uppfatta bandet om man först såg dem live och sedan köpte deras skivor jämfört med att som jag, göra tvärtom, och köpa deras skivor och sedan se dem live? De som först såg dem live måste ha blivit lika besvikna som jag som först hörde dem på skiva; det handlar om två helt olika versioner av Death Cab For Cutie. Man får helt enkelt välja.

Näst bäst för kvällen är då Gibbard tar ner det hela ett snäpp, övriga medlemmar i bandet lämnar diskret scenen varvid sångaren lämnas kvar, ensam med sin gitarr och blicken ut över folkhavet. Ingen kan ha lämnats oberörd av I Will Follow You Into The Dark, ingen. Det blev en ojämn spelning, ljudet var inte heller det bästa, men den magnifika avslutningen med det pianodrivna eposet Transatlanticism är något jag kommer att bära med mig för resten av livet.