Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Little Marbles
Tappa solen i backen (Cds), 2008
Skivbolag: National
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2008-09-08
Hemsida: myspace.com/littlemarbles

Little Marbles består av två 17-åriga tjejer från Norrköping. Det hörs. Inte att de är från Norrköping, utan att de är blott sjutton år gamla. Faktum är att de skulle kunna vara ännu yngre, då detta låter som dagismusik. Inte bekant med genren? Dagismusik är inte i första hand musik framförd av dagisbarn, utan för denna målgrupp. Little Marbles är utmärkta för detta ändamål, då deras tonfall är sådär barnsligt som vuxna ibland låter när de kommunicerar med barn.

Musikaliskt är det väl ingen katastrof. Det är helt enkla gitarrmelodier som låter svåra att misslyckas med. Det drar lite drömskt åt Ted Gärdestad. Sådan där må-bra-musik som jag tror alla kan uppskatta, åtminstone lite lagom mycket. Men där nämnde artist också även i sina mest naiva stunder hade något extra, charm kanske det kallas, framkallar Little Marbles nära på kväljningar hos mig. Flummigt på helt fel sätt. Titeln Tappa solen i backen dämpar inte precis den reflexen.

Det är inte helt lätt att recensera så lite material som en låt och det är kanske fel av mig att döma ut bandet helt. Har man upptäckts på en centralstation, signats till ett skivbolag, varit förband till sönderkramade Miss Li och spelat på Hultsfreds- och Peace & Love-festivalerna vid en ålder av 17, borde man besitta i alla fall någon form av talang. Fast jag kan verkligen inte förstå vari den talangen ligger i Little Marbles fall. Jag borde nog lyssna på fler låtar innan jag skriver detta. Men just nu känns det som det jag allra minst vill göra här i världen.

Kommentera

1984, 2008-09-20 21:23:23 (81.236.17.147)

under årets emmabodafesival besökte jag, liksom en stor skara andra bakfulla pizzasugna, byns mest centralt belägna bagare (huruvuda man kan tala om något centrum i emmaboda är tveksamt, men under en festival är närmsta nämnare oftast systembolaget). Toalettkön var lång. men hur länge vi än stod där, några av oss dubbelivkta pågrund av tryckande krafter i undre regionerna, slingrade sig kön allt jämt längre och längre. Efter tjugominuter var vi några som gav upp hoppet, tog våra pizzor under armen och tvingades njuta bajamajornas väldofft. Det var först senare jag hörde vad som bidragit till kön. två sjuttonåriga flickor som använde spegeln till sminkning och klädombyten. med tanke på att det hela tog mer än tre kvart måste flickorna haft bärhjälp vägen till festivalen. för jag tror inte två små flickor kan bära så mycket kläder, att det tar hela förtiofem minuter att klä på sig, ensamma.