Joyzine

[stäng]

Recension - Live

My Little Pony
Babel, Malmö
2009-04-22
Av: Maria Wikström
Publicerad: 2009-04-24
Hemsida: myspace.com/mylittleponyoslo

Norrmän, generellt sett, börjar på pluspoäng hos mig. Det är nog norskan i sig som får den som talar den att låta smått förvånad och förtjust. Norrmän verkar sympatiska. Om denne norrman dessutom spelar i My Little Pony är han eller hon liksom urtypen av sympatisk, det akademien tänkte på när de sammanställde ordlistan.

My Little Pony är fem stycken rara ungdomar från Oslo som kommer till Malmö för att spela sin snälla indiepop om kärlek, hyvens typer som MacGyver och om att vara vanlig och medelmåttig. De ger ett så ödmjukt intryck att de praktiskt taget ber om ursäkt för sin existens. Det kanske låter som en överdos söthet, som kaka på kaka på tårta, men det är det faktiskt inte. Detta trots att Nina Bø, den näpna unga damen som spelar piano och körar, höjer graden söthet ytterligare med sin lena stämma. Och trots att sångaren Ola Innset har en bollibompaaktig t-shirt där en långhalsad dinosaurie kramar en giraff. Men det är på gränsen.

Har man ingen tuff attityd själv kan man försöka skaffa en genom att låna någon annans. Det gör My Little Pony. Valet på attityd att låna faller på Prodigy, genom en cover på deras Firestarter. Även om tanken att ta en hård låt och göra den mjuk knappast är särskilt omvälvande så är det väldigt roligt när My Little Pony bryter det snälla mönstret med ”I'm the bitch you hated, filth infatuated”. Finaste låten är Do you really love me där Nina tar plats bakom mikrofonen och sjunger om kärlek som är som kärnkraft. Bandet avslutar med att säga god jul och spela sin jullåt The sun turns som efter ett tag övergår i Paul Simons You can call me Al. Är man på dåligt humör kan det tänkas att My Little Pony är irriterande söta, substanslösa och banala, men förhoppningsvis hjälper de till att bättra på humöret om det skulle behövas.