Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Årets bästa skivor 2010 enligt Anders Nilsson

Under december, hela vägen fram till jul listar redaktionen på Joyzine.se de bästa skivorna från året som gått. Pop trängs med rock och metal med hiphop när tio skribenter tycker till om vilka som komponerade den bästa musiken under 2010. Idag presenterar vi Årets bästa plattor enligt Anders Nilsson.

1. Watain – Lawless Darkness
Watains fjärde platta är inte lika direkt som föregångaren "Sworn to the Dark", men på intet sätt mindre bra. Malfeitor får mig nästan att gråta och Waters of Ain kan mycket väl vara det bästa svartmetallspår världen skådat. Det finns inte minsta tillstymmelse till humor eller glimt i ögat; "Lawless Darkness" är 73 minuter kompromisslöst mörker. Om Bathory hade fötts tjugo år senare är det så här de skulle ha låtit. Finare betyg än så går inte att få. Dra mig på en liten vagn så bra detta är!

2. Ghost – Opus Eponymous
Man får gå tillbaka till britpopens glansdagar för att hitta ett band som hajpats så mycket som Ghost har de senaste månaderna. Bakom förklädnaderna hittar man ett gäng herrar som skapat en otroligt imponerande samling låtar. Allt känns genomtänkt, uträknat och klockrent, samtidigt som låtarna känns märkligt spontana. Blandningen av Mercyful Fate och diverse NWOBHM-akter är varken brutal eller svårtillgänglig utan snarare tilltalande för vem som helst som älskar bra musik. Do believe the hype!

3. I'm Kingfisher – Arctic
Jag fastnade aldrig riktigt för de plattor Thomas Denver Jonsson släppte under eget namn, men debuten som I'm Kingfisher grep omedelbart tag i varenda nervtråd i min kropp och vred om, varv på varv. Låtmaterialet är fullständigt fantastiskt, Jonssons röst en total fullträff och produktionen rent magisk. Jag vill gärna placera I'm Kingfisher precis mittemellan Eddie Vedders soloäventyr och Will Oldham, men det vore att decimera det unika som Jonsson faktiskt skapar. En alldeles underbar platta!

4. Thou – Summit
Nästan ofattbart produktiva Thou har på bara tre år fått ur sig tre fullängdare och ett tiotal splittar och singlar. Bandet chockar med blastbeats i öppningsspåret By Endurance We Conquer, men resten av "Summit" är fylld av ännu mer av det fantastiska doomstök som sedan tidigare letat sig in i mitt musikhjärta. Det är inte ofta man kan säga att ett band gör något som ingen annan gör, men i det här fallet är det faktiskt så. Snudd på omöjligt att kategorisera, men sjukt bra. Upptäck!

5. Triptykon – Eparistera Daimones
Triptykon, som leds av Celtic Frosts legendariske frontman Thomas Gabriel Fischer, står för årets kanske största överraskning. Vi bjuds på 73 minuter full attack stöpt i samma form som Gorefests bästa plattor. Det är i sanning imponerande att Fischer efter 27 år fortfarande kan låta så grymt inspirerad och sugen. Descendant, med en tyngd som får en Finlandsfärja att verka fjäderlätt, är en av årets absolut bästa låtar och den här plattan är en av de allra bästa mäster Fischer satt sitt namn på.

6. Khoma – A Final Storm
Det tog fyra år innan Khoma följde upp "The Second Wave", men med "A Final Storm" lyfter Umeåbandet sig flera nivåer på alla plan. Det låter en hel del supermelankoliskt Radiohead och Placebo när de är som allra mörkast (och bäst) men det doftar också mycket Rosetta och Katatonia, vilket resulterar i en storslagen melankoli i absolut världsklass. Varför kan inte ett så här bra band sälja guld och platina i Sverige istället för strunt som Takida och Hoffmaestro? Det finns verkligen ingen rättvisa!

7. Svart – Förlorad
Sveriges kanske mest kreative black metal-artist Draug är tillbaka med Svarts andra album. Tre låtar, varav en är närmare 40 minuter lång, bjuds och det är minst sagt nedstämda 75 minuter man får på "Förlorad". Tunga riff blandas med ambienta inslag och Draugs överraskande röstbredd till en mycket stark platta. Spelar man svensk depressiv svartmetall får man stå ut med att alltid jämföras med Shining, men när Niklas Kvarforth verkar ha tappat stinget framstår snarare Svart som genrens måttstock.

8. Nachtmystium – Addicts: Black Meddle Pt. II
"Assassins: Black Meddle Pt. I" var nydanade inte bara för Nachtmystium utan för hela genren; Blake Judd skapade en svartmetallversion av Pink Floyd, där progressiva ljudlandskap hade en klart framträdande roll. På uppföljaren tar Chicagosonen sitt sound ytterligare tretton steg bort från vad folk förväntar sig och levererar en platta som låter mer Joy Division än Burzum, utan att för den skull bli poppigt. Omtumlande, kaotiskt och, framför allt, nyskapande. Svartsynth med skriksång, om ni så vill.

9. The Secret - Solve et Coagula
Italien har haft några höjdare både inom klassisk och modern musik, men i de lite tyngre genrerna har det oftast handlat om någon form av ganska ospännande gothrock. The Secret har harvat på lite i det tysta, men formligen exploderar nu med sitt tredje album. Bandet ångar på som om det inte finns någon morgondag och lyckas klämma in tolv furiösa låtar på blott 34 minuter. Stundtals känns det ta mig tusan som en "Reign in Blood" eller "The Shape of Punk to Come" för den moderna hardcoren!

10. Bastard Priest – Under the Hammer of Destruction
Det går inte att nog överskatta Stockholmsscenens roll i dödsmetallens utveckling. Entombed och Dismember (bland många andra) skapade tillsammans med demonproducenten Thomas Skogsberg en helt ny inriktning. Tjugo år senare dyker Bastard Priest upp med ett sound som inspirerats av Autopsy, Death, Slayer och det tidigare nämnda Stockholmssoundet. Särskilt bra blir det i Chock och i titelspåret. Förhoppningsvis är det här albumet starten på en ny våg av högkvalitativ dödsmetall från vår huvudstad.

11. Alcest - Éscailles de Lune
Det är svårt att tro att franska Alcest började som ett black metal-band. Idag består bandet bara av Neige, som sköter allt utom trummor. "Éscailles de Lune" känns mer som en helhet och mer komplett än föregångaren "Souvenirs d'un autre monde", vilket gör plattan till en riktigt trevlig bekantskap. Många nämner Alcest i samma andetag som Jesu och My Bloody Valentine och det är ganska nära sanningen, även om det kryddas en del med svartmetall här och där. Atmosfärisk metalgaze när den är som bäst.

12. Hardcore Superstar - Split Your Lip
Denna platta borde ha hamnat betydligt högre. "Dreamin' in a Casket" fick stor personlig betydelse för mig och "Beg for it" var nästan lika bra. Så vad gick då fel för Hardcore Superstar? Min teori: 1. Det är bara ett år sedan senaste plattan, så tiden har varit knapp att samla trupperna och få ihop så bra material som möjligt, 2. Tillsättandet av Tobias Lindell som producent. Bandet har tidigare delvis skött den biten själva och den här gången känns produktionen faktiskt sämre än på föregångarna.


Tidigare listor
Årets bästa skivor 2010 enligt Erik Högkvist
Årets bästa skivor 2010 enligt Nina Torbacke

Dela p Facebook Dela p Twitter

Anders Nilsson 2010-12-07

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner