Recension - Live

–
Paul Di’Anno är hårdrockens David Brent, resonerade min vän Tony Fredriksson, skribent på popkulturbloggen Dalecooper.se. En sorglig typ.
Tja, i en boxningsmatch mellan den forne
Iron Maiden-sångaren och ”The Office”-karaktären så skulle nog den förstnämnda i alla fall inte vika sig. Och är det något som Di’Anno inte gjort i sin karriär (för mycket har karln gjort, inte för inte som hans kommande biografi är döpt till ”The Beast”), så är det att ge upp. Envist och oförtrutet har han spelat in skivor och turnerat lite varstans i världen. Låt vara att han är mest känd för sin sejour i Iron Maidens begynnelse och att det är något tyvärr både publik och han själv gärna slår mynt av.
Prowler och
Murders in the Rue Morgue dundrar igång från start (närapå hela första Iron Maiden-plattan spelas!) och det är överraskande vitala versioner framförda av ett kompetent kompband. Paul ler mellan varven och hans råa pipa har inte förlorat sin styrka. Det överraskas också med två
Killers-låtar;
Marshall Lockjaw och den pumpande
The Beast arises. Och
Battlezone-örhänget
Children of madness blir en trevlig överraskning mellan de övriga pliktskyldiga numren. En halvkul cover på
Ramones:s
Blitzkrieg bop drar ner helheten. Och visst är det ett coverband, men ett något vassare sådant.
Paul Di’Anno agerar dock inte som en dekad föredetting, utan är fortfarande rolig att se på en scen för en bra konserts skull. Ifall det nästa gång blir mer av hans övriga material (Battlezone-skivorna är riktiga pärlor!), så kommer i alla fall jag att gå en gång till.

Kommentera
Inga kommentarer