Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Thåström
Arvikafestivalen
2006-07-13
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-07-18
Hemsida: www.thastrom.se

Det verkar onekligen vara så att de artister som jag sätter som etta på mina införlistor floppar. Inför Hultsfred var det Dia Psalma och den här gången den gamle legenden Thåström.

Det är märkligt, jag har sett Thåström så många gånger och han har alltid levererat. Men den här kvällen i Arvika är det som om han inte riktigt når fram, den där magin som alltid brukar finnas där saknas. Visst gör han fenomenalt vackra versioner av både Karenina och Kriget med mig själv, men i mångt och mycket går hela framträdandet på tomgång.

Låtarna från ”Skebokvarnsv. 209” som gjorde sig så bra under vinterns inomhusturné faller i den varma kvällsvinden platt till marken. Förutom Sönder Boulevard är det ingen av dem som verkligen fungerar och helt oväntat struntar Thåström i att spela så väl Söndagmåndags sång som Om Black Jim. Det är faktiskt så att jag står och tycker att han håller på för länge, ett betyg jag inte alls trodde att jag någonsin skulle behöva ge honom.

Till skillnad från i vintras försöker sig legenden även på att mangla lite och även om jag borde älska det känns det mest småtrist. Det verkar på något sätt som om Thåström har fel band för att kunna göra rättvisa åt stänkare som Vacker Död Stad och Släpp aldrig in dom. Det är bitar som gör sig bäst med gitarrslakt a la Chips Kiesby vid sidan om mannen som blev en gris. Det kanske hade varit på tiden med en regelrätt rockturné igen, faktum är nämligen att den akustiska Thåström-prylen känns lite gjord sedan i vintras.

Nu är det inte alls så att spelningen är dålig. Den når bara inte upp till de höjder Thåström burkar befinna sig på. Stundtals infinner sig dock en magisk stämning och då är det precis som sig bör, hur bra som helst. Det som är mest oväntat under hela framträdandet är dock att Thåström är på ett särdeles pratglatt humör. Det som brukar begränsas till några få ”tack ska ni ha rå” svävar här ut till säkerligen en sju, åtta tack och covern på Mikael Wiehes Keops pyramid påannonseras till och med, med några korta meningar. Det är sannerligen inte likt den lille mannen att snacka så mycket.