Joyzine

[stäng]

Fem korta

Depressive Art

Fem korta frågor till Klas Bohlin, sångare i nysignade poporkestern Depressive Art...

Ni har precis skrivit på ett skivkontrakt, vad innebär det för bandet? Vad har ni för förväntningar på det kommande samarbetet?
Efter tre års harvande och ett 40-tal spelningar, massor av demo-utskick till tidningar, spelställen och skivbolag var vi i mål. För oss blev skivkontraktet en belöning, en bekräftelse på att allt slit verkligen var värt sitt pris. I steg 1 ger skivkontraktet oss möjligheten att spela in och ge ut den där plattan som vi drömt om sedan länge. I steg 2 kommer plattan förhoppningsvis ge en spinn-off effekt som leder till fler spelningar och på sikt kanske en turné, vilket blir vårt nästa mål på önskelistan. Vi och Wonderland Records, som är ett relativt litet svenskt bolag, har en väldigt nära relation som inte bara är affärsmässig. Engagemanget sker med hjärta och öppna kort mellan två parter som verkligen ”älskar” musik. Detta är en av fördelarna med att ligga på ett litet bolag. Dessutom får vi väldigt hög prioritet på deras to-do-lista. Wonderland kommer att tillsätta Depressive Art massor av arbetstid, vilket förmodligen inte skulle hända på ett stort mainstreambolag. Med hårt arbete från båda parter tror jag att detta kan bli något riktigt bra. Vibbarna är grymma!

Varför tror ni att skivbolaget fastnade för just er?
Till en början var det vi som tog kontakt med Wonderland. Vi gjorde som de flesta band brukar göra, skickade in en demo. Men det avgörande beslutet togs först efter att Sebastian på Wonderland sett oss live ett par gånger. Tror att det är viktigt som rockband att kunna göra ett bra intryck live, vilket jag tror är Depressive Arts stora grej.

Beskriv Depressive Art som band, samt nämn fem viktiga inspirationskällor.
Som sångare och ”Pappa” i Depressive Art vill jag lyfta fram de fem goa gubbarna i min besättning. Ibland kan vi få till helt fantastiska jam-sessions som mynnar ut i riktiga mästerverk (om jag själv får säga det). Det är främst Depressive Art som en enhet som är den drivande inspirationskällan. Sedan har vi ju våra individuella favoriter vi får intryck ifrån. Kan avslöja att band som The Kinks, Rolling Stones och The Doors har haft stor betydelse över hur vi låter som band.

Sanjin Pejkovic / Gitarr: Oj, oj oj… den här mannen vet hur man smeker en Fender Telecaster på bästa sätt. Helt otrolig musiker som aldrig upphör att förvåna. Mr Pejkovic har den unika förmågan att med sin gitarr lyfta en bra låt till fantastisk.

Christian Haglund / Bas: Min bästa vän och även bandmate sedan länge. Eftersom ett gött sväng är A och O i den här branschen, måste man ha en bassist som kan lyfta fram det goa groovet, vilket Christian trollar fram på ett fenomenalt sätt. Förutom att vara en av Borås bästa basister så är han helt otrolig i köket… ni anar inte vilka gratänger den här mannen har satt in i ugnen. Till alla tjejer: Han är tydligen bra i andra rum också?

Joakim Adriansson / Gitarr: Det var jag och den mystiska mannen i hatten som kom på den briljanta idén att starta Depressive Art. Med sitt ihärdiga riffande, sina guldbruna ögon och sitt lockiga hår händer det att tanken ibland slår mig: -Kan Tony Iommi vara en avlägsen släkting? Eftersom jag valde att jämföra Jocke med mr Iommi bör det dock tilläggas att jag INTE menar visuellt. Jocke har alltså inte den där ”magiska” Pizzabagar-looken, som jag själv ständigt eftersträvar efter att kopiera?

Torbjörn Georgsson / Orgel & Piano: Våran egen boogie-boogie-kung. Med sitt frenetiska tangentplågande förgyller han våra låtar med mycket sommar och sköna 60-talsvibbar som kan få vem som helst att smälta. Till och med våra föräldrar kanske börjar minnas dansbanorna ifrån 60-talet?

Rassol Raissi / Trummor: Den hårt slående skinnplågaren, som från ingenstans klev in i replokalen på en audition och klassade ut ett tiotal riktigt duktiga trummisar. Med sitt grymma sväng lockar han fram det härliga och omtalade draget i riffen.

Vilka är dina tre sämsta konsertupplevelser?
Jadu, svår fråga… förmodligen minns jag inte dessa konserter, dels på grund av att det just var dåligt. Eller dels på grund av för hög alkoholkonsumtion. Förmodligen rör det sig om någon festivalspelning med något blytungt metalband med rap-sång, en kombination som verkligen gör ont i hjärtat. En både bra och dålig historia fick jag i alla fall uppleva i Union Dale / U.S.A. Jag och några vänner åkte över för att se några konserter med favoritbandet Kiss. Till en början var resan helt grym. Vi landade i New York, ett riktigt mekka för musikälskare. Efter att ha spenderat enorma mängder pengar i diverse skivaffärer, barer plus spytt på en sunkig porrklubb kom första kvällens höjdpunkt. Kiss på Madison Square Garden, något man drömt om sedan barnsben. I alla fall fortsatte resan med mer lyxande, mer festande och mer konserter. Några dagar senare var det tajm för resans sista Kiss-konsert i Union Dale, där jag, sliten som tusan råkade somna uppe på läktaren. -Ojsan, tänkte man när man vaknade till efter ett par låtar. Som en liten ”nörd-bonus” oss Kiss-fans emellan. Ace var så jäkla packad den kvällen att han glömde klicka in rätt mic på sin Les Paul i början av solot till Detroit Rock City. Kan det bli värre?

Vad står på schemat för Depressive Art under våren och sommaren?
Först och främst ska vi repa in tio låtar som vi ska få ner på ”tejp”, som det så vackert heter. Själva inspelningen kommer att ske under professionella former i StudioMega med Christian Silver bakom spakarna. Sedan jobbar vi och Wonderland parallellt med planering och förberedelser inför skivsläppet. Till exempel framtagning av grafisk profil och skivomslag, ny sajt, t-shirts och annan merchandise. Sedan har vi dessutom en musikvideo i tankarna.

För er som vill spana in Depressive Art live finns en del spelningar inbokade. Alla Ghostride sugna garage-rockers och psych-lovers, hoppas vi ses! Are you ready to testify? Som MC5 en gång sade.