Joyzine

[stäng]

Krönika

Betraktelser från ett (gigantiskt) campingtält

Jag börjar egentligen bli för gammal för att bo i ett tält, så är det bara. Att ligga på ett lövtunt liggunderlang, mitt på en äng (tillsammans med alla härliga kryp som bor där), med min stenhårda väska som kudde och arktisk kyla på nätterna som min, på sin höjd, medelmåttiga sovsäck inte klarar av att hålla ute – är det nått det? Ja för fan, jag skulle inte kunna vara utan det för allt i världen.

Det är lustigt det där, när man springer omkring på backstageområdet (som egentligen borde heta press/branschfolkområdet, de riktigt stora artisterna syns sällan där bakom planken) och pratar med folk från diverse skivbolag och stora amerikanska stjärnbloggare. Alla rynkar de något på näsan när jag berättar att jag bor på campingen, samtidigt som jag arbetar som journalist. Fast det klart, det hade ju varit aningen märkligt om jag hade haft bossen för Warner som tältgranne, men ändå. Ska man åka på festival, då ska man fan bo i tält på campingen.

För vart annars än på en festivalcamping stöter du på människor som är klädda i japanska ödledräkter, utklädda till kossor och iförda alldeles för små sparkdräkter? Det ingår liksom i hela kittet; att behöva lämna festivalområdet kl 18 på kvällen bara för att hinna med sista bussen till hotellet i Vimmerby… ni hör ju själva hur det låter. Vart annars än på campingen kan du verkligen känna av stämningen och höra dig för vad det är för band folk är här för att se? (Bäst var ändå lillgrabben som kom fram och frågade när Rage Against The Machine skulle spela, han hade åkt ner till Hultsfred enbart för att se dem, och vi berättade att de spelat kvällen innan…). Jag kan knappt hålla reda på hur många gånger jag fått tips från folk att gå och se band som jag inte hade koll på tidigare; och sedan börja gilla bandet något kollosalt.

Nu när jag har deklarerat min kärlek till alla festivalcampingar runt om i Sverige är det dags för en recension av just Hultsfreds, för som gammal i gemet har man ju bott på ett par Hultsfredscampingar genom åren. Den största förändringen är förstås att ”Ängen” (ja, det är ett begrepp) inte finns tillgänglig i år. Istället fick gamla bilparkeringen fungera som camping. Och ja, självklart saknar jag ”Ängen”. Självklart får man ta saker för vad de är, ta situationen som den kommer och allt sånt, men årets camping känns faktiskt lite… mesig. Framförallt om man är en riktig die hard-festivalare. Alla rookies, alltså de som gör sin första festival, förtjänar att få uppleva ”Ängen”. Se det lite som trial-by-fire. Men som jag var inne på i inledningen, gör man sin åttonde festival i rad är det rätt skönt med lite lugnare puckar också. Närheten till själva festivalområdet är inte så dumt det heller. Nyhet för i år, jag hittade en matstånd som sålde 450 grams hamburgare, tre monsterburgare i samma bröd. Det liknade inte en burgare, det liknade ett dragspel. Jag tror att jag var kliniskt död minst ett par sekunder efter att jag slukade en sådan.

Årets festivalbesök blev det lugnaste på länge, istället för dans till gammal klassisk eurodisco hela natten lång blev det till att sitta och snacka lite med våra trevliga grannar (Grodan och FF, tack för i år!), även om vissa av dem led av extrema machoamerikan-komplex (”Yeah, man!” ”Fuck Yeah!” ”What da Fuck!”). Ja, och sedan att stängslen runt campingen lämnade full synlighet om man nu nödvändigtvis var tvungen att gå och kissa, vilken man är ganska ofta på festival, var inte heller så trevligt, varken för de som ofrivilligt fick se en lång rad av manskön eller för männen som stod där med snoppen i vädret. Men på det stora hela; jag är nöjd. Hultsfred. Vi syns nästa år.