Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Intervju

Kristian Anttila om "Natta de mina"

Kristian Anttila

Fem album – fem intervjuer. När Kristian Anttila står för dörren att släppa nya skivan ”Djur & Människor” rekapitulerar han sin artistkarriär genom att göra fem specifika intervjuer med fem utvalda siter. Var och en fokuserad på varsin skiva ur diskografin.
I samspråk med Joyzine skruvar han isär och analyserar debuten ”Natta de mina” från 2003.
– Det är en naiv människa som gjort den här skivan, konstaterar han.

Domen kommer snabbt och obevekligt. Vi hinner med minnets hjälp knappt ens förpassa oss tillbaka till året 2003 innan Kristian Anttila låter bilan falla och sågar sig själv och sitt debutverk längs med fotknölarna.
– Den här skivan står mig minst nära av materialet i min produktion. Det finns en mängd olika anledningar, men den här skivan är längst bort från mig och den person jag är idag, så väl musikaliskt och intellektuellt som smakmässigt.
– Jag lyssnar aldrig på skivan, jag skulle nästan vilja dra det till att jag skäms över den, men det har att göra lite med tiden som omgärdade den. Det var många grejer privat som hände som var jävligt motiga och att ovanpå det släppa debutskivan med alla drömmar man burit med sig hela livet, det var verkligen att krascha med plytet före i verkligheten och inse att man inte kommer bli Axl Rose. Det var mycket dåligt runt omkring som har fläckat av sig på skivan som sådan. Jag har många inbakade dåliga känslor kring den.
Han beskriver hela skapelsen som ett sammelsurium av tvära kast mellan ytterligheter.
– När jag lyssnar och tittar lite grann i texterna känns det som en ganska typisk debut i bemärkelsen att man tar i så att man bajsar på sig. Det är extrema svängningar, i en låt ska man vända upp och ner på världen och göra revolution, i nästa låt så står man där på bron och överväger att ta livet av sig, det är väldigt tvära och drastiska kast. Det är naivt på ett sätt som gör att det känns svårt att sjunga de där låtarna idag.

Kristian AnttilaSov i en barnsäng
När funderingarna på att bli fotograf slogs i spillror vände sig Kristian till plan b – musiken. När ansökan till folkhögskolan där han tänkt sig att plugga fotografi besvarades med ett avslag skaffade han sig en dator och skred till verket.
Kanske inte omedelbart, men i alla fall efter ett tag.
– Jag hade sökt till en skola och var bombsäker på att komma in, men jag fick avslag på min ansökan och blev helt knäckt. Vad ska jag göra? Ja okej, jag ger musiken en chans då.
– Jag har aldrig klarat av den där grejen att spela i band och sitta i en replokal och snacka skit. Jag visste väl att det inte var min grej, men tack vare teknikens framsteg hade jag möjligheten att själv börja göra demos och riktiga produktioner. Det tog säkert tre till sex månader innan jag fattade hur man spelar in en gitarr eller sång, men jag blev galet uppslukad av det där och jag satt i stort sett varje dag framför datorn och lärde mig alla programmen. De blev ett par demos, sen blev det några till och jag blev bättre och bättre hela tiden och började skicka ut till skivbolag redan från början. Jag hade riktig hybris. Jag trodde redan från början att jag var bäst i världen. En känsla som jag nästan fortfarande har när jag sitter i studion och får till det. Man är herre över sitt egna lilla universum, en väldigt mäktig känsla och kanske en förutsättning att verkligen orka, för det tar väldigt lång tid och det är mycket jobb och det är mycket slit och ångest att göra musik.
Trägen vinner brukar det heta. Tillslut nappade det Malmö-baserade skivbolaget National och Kristian skickades till Skåne för att göra skiva av materialet som lidits fram på kammaren i Göteborg.
– Jag kommer ihåg att jag slog in mina små cd-skivor i presentpapper och gjorde små rosetter, när jag ringde upp skivbolagen visste de, ”ahh det är du som har skickat de där, bra låtar men det är nog inget för oss riktigt”. Men National löpte linan ut så jag skrev kontrakt med dem och de skickade mig till producenten Marco Manieri som var dåtidens heta namn. Han hade gjort The Arks debutplatta som var en enorm succé.
– Jag gillade hans sound så det var bara att tacka ja. Jag fick installera mig i min skivbolagsrepresentants dotters sovrum, så jag sov i en barnsäng under hela skivprocessen. Hans dotter bodde ju inte hemma då, hon bodde hos morsan tror jag så ja, där låg jag och sov. Jag tror för övrigt Thåström också hade bott där under en period. Väldigt lustigt. En rad av knepiga karlar som har sovit i den där sängen.

Kristian Anttila”Vi vill inte spela det här”
Resultatet av vistelsen blev ”Natta de mina”. En hetsig popplatta som enligt Kristians fördunklade verklighetsuppfattning skulle ta honom till toppen.
Istället möttes han av tystnad.
– Vi drog iväg förstasingeln Bered en väg och jag tänkte att nu händer det, nu tar jag över världen, nu kommer allt jag har kämpat för gå i uppfyllelse. Men så får jag ett samtal från skivbolaget som säger; radion vill inte spela din låt, de vill inte spela den över huvud taget. Jag kommer ihåg att jag bara la mig ner och fattade liksom inte.
– Sen skulle vi släppa en till singel, då skickade vi iväg Pang till radion med exakt samma gensvar, vi vill inte spela det här. Det var vansinnigt, jag har ett överdimensionerat samvete också så jag kände sådan jävla skuld gentemot skivbolaget som hade satsat pengar. Det var ett indiebolag så det var ju privatpersoners pengar som var på spel och det var så jävla tungt, en av de tunga smällarna för mig känslomässigt.
Så här nästan tio år senare kan han mycket väl förstå varför det blev som det blev. Det låter verkligen som om han lider när han tänker tillbaka och obducerar sitt förstlingsverk. Att använda ett ord som självförakt är kanske att ta i lite i överkant, men han är långt ifrån nöjd.
– När jag lyssnar nu hör jag ju influenserna ganska tydligt, jag menar det är ju ofrånkomligt att det hörs att jag lyssnade mycket på Kent. Jag vet inte om alla hör det, men Nine Inch Nails var ett av mina absolut största band då också. Det kanske genomsyrar den här lite mekaniska produktionen, det är mycket programeringar och lite kalla ljud.
– Men mitt absolut största besvär med skivan är min sång. När jag hör mig själv öppna munnen vill jag ge mig själv en rak höger. Jag har aldrig varit bekväm i min egen röst, inte ens idag, men där...jag försöker vara något jag inte är och håller nästan på och skriker som en bebis. Det är nästan som en pastisch på Kent. Det är en naiv människa som har gjort den här skivan, den kritik som jag fick för den tycker jag är befogad när jag lyssnar på den idag.
Fast det tyckte du inte då kan jag tänka mig.
– Nej för fan. Jag blev fruktansvärt upprörd och kände mig förgripen på. Lite på samma sätt som jag kan se tillbaks på kritik jag får idag om tio år. Jag tycker inte att kritik som jag får idag är befogad heller, men så här i backspegeln hör jag ju att den är väldigt starkt influerad av Kent och jag har inte riktigt hittat min särprägel.
– Det var svårt att ta då när man skulle göra sin debut och här kommer jag med min skiva och jag ska bli bäst på jorden, då var det svårt att ta det, men när jag lyssnar på det idag hör jag ju att det är jättetydligt. Nu har jag ju brutit mig loss från det och faktiskt med tiden hittat en särprägel i sound och sång. Jag har ingen prestige i att behöva mörka att jag på den tiden var tungt influerad av Kent.

Kristian Anttila © Rockfoto.nuSjälvmordstankar
Texterna var, som vi snuddat vid tidigare, knappast några muntra historier på detta debutalbum. Sångaren börjar lite trevande när han ska bena i dem.
– Jag försökte baka in politik i låtarna, det är självmordstankar, det är revolution och det är sex och jag står ju så klart för det som ett avtryck över den människa jag var då, men det är svårt för den jag är idag, nästan tio år senare, att sjunga en sådan låt. Att kunna backa upp den.
Men på något sätt måste man ändå betrakta ”Natta de mina” som en spegling över en människa som mår ganska dåligt.
– Den är en spegling av den människa jag var då, jag hade våldsamma problem med depression och i stor utsträckning självmordstankar i perioder. Det är ingenting jag ska skämmas över idag, det är ju vem jag var då. Det är inget konstigt med det, att folk åldras och förändras och blir någon annan på vägen.
– Skivan är onekligen min svartaste i bemärkelsen att den speglar en människa som bitvis kämpar med att ens hålla sig ovanför ytan vad gäller livslust och som funderar på om det kanske inte är någon mening med hela sin tillvaro. Den är ju svart på så vis.
Är du lyckligare idag än du var då?
– Det är onekligen annorlunda, men jag vet inte. Kanske om man ska slå ut ett medelvärde i måendet, då kanske det är lite, lite högre, men jag är ju inte väsensskild som människa i känslolivet ändå. Jag har fortfarande tunga perioder ibland. Det går fortfarande inte att tala om någon riktigt, riktigt stabil grund i livet, men jag vet bättre hur jag ska hantera mig själv när sådant där händer.
– Jag drogs ju mot mörkret på ett annat sätt än jag gör idag, hela min identitet byggde på något vis på det mörkret jag bar på, hela min identitet var att vara en deprimerad människa.
En sak har han dock kraftigt ändrat ståndpunkt angående i jämförelse med vad som finns att höra på debutskivan.
– Den människa jag är idag tycker att det är för stora gester och för mycket drama. Framförallt kan jag inte alls förlika mig med den där självmordsromantiken idag. Jag nästan kräks på självmordsantydningar jag läser i texter nuförtiden. Jag har en helt annan syn på det, antingen så tar man livet av sig eller så biter man ihop och tar tillvara på den möjlighet som livet ändå är. Jag är extremt medveten om att det inte är så lätt, men det är en åsikt som jag försöker leva efter idag och därför stör jag mig på sådana texter.

Kristian Anttila © Rockfoto.nuSå galet pinsamt
Nå väl, det där med total tystnad som omnämndes tidigare är lite överdrivet, helt åt skogen gick det faktiskt inte när själva skivan väl skeppades ut på marknaden.
– Vi malde på, det gick ju inte att bromsa. Vi släppte plattan och fick okej gensvar, ZTV började spela någon video vi hade gjort och jag fick spela på Hultsfredsfestivalen och i Arvika. Jag fick några stora uppslag i några tidningar, så det blev ingen megaflopp i den bemärkelsen, men det blev onekligen något helt annat än vad jag hade föreställt mig. Det var en kraschlandning med plytet före.
Den nykläckte popestradören skickades ut på turné. Det var dags att ta itu med nästa demon – scenskräcken.
– Det är lite lustigt, hela mitt liv har jag haft en vansinnig scenskräck. Jag var med i skolbandet i högstadiet och spelade gitarr, men så skulle man ju uppträda och det gick bara inte. Jag fick skolka tre veckor från skolan och säga att jag hade fått någon magsjukdom eller nåt för att slippa behöva säga nej, jag vill inte vara med, jag klarar inte av det här.
Då kan man tycka att det är ett märkligt val att bli turnerande musiker.
– Ja, det var en våldsam ambivalens inom mig inför debuten och livebiten. Jag gjorde min debut på Sticky Fingers i februari 2003. Det var tre månader innan plattan kom. Jag kommer ihåg att jag klev upp där och jag hade varit förberedd så himla länge så jag tror att jag hanterade det genom att fullkomligt stänga av mitt känsloliv en hel vecka i förväg. Jag kände ingenting när jag klev upp på scen. Jag bara gick upp och så drog musiken igång och allt bara hände som av sig självt, sen klev jag av och kände mig bara helt tom och lättad. Det var inte så jävla farligt. Sen rullade det bara på, jag blev ganska bekväm snabbt i den rollen och jag kan inte minnas när jag har varit riktigt nervös någon gång. Det bara vände liksom.
Med turnerande släppte plötsligt också andra hämningar. Kristian Anttila blev en tromb som svepte fram över landets popscener.
– Under turnéerna som följde den här skivan grundlade jag mycket det här ryktet om att vi är lite stökiga som följer med än idag, konstaterar han sakligt. Jag tog kopiösa fyllor alltså. Jag växte upp under ganska povra förhållanden med en ganska spartansk hållning till livet och så kom jag in i nya miljöer. Till exempel fick jag spela på Hultsfredsfestivalen och där fick jag ett guldarmband av skivbolaget, det innebar fri bar i fyra dygn och det var någonting som lossnade i mig under den här perioden. Allt jag hållit tillbaks i min ungdom fick utlopp, sprit och sex och allt det där... det var något som släppte inom mig.
På Arvikafestivalen det året gick allt helt åt skogen.
– Det är utan tvekan min karriärs sämsta spelning. Vår dåvarande trummis spelade i Fibes Oh Fibes också och de hade en spelning samma dag så jag fick programmera beats som vi skulle spela till och tog med en cd-skiva till Arvikafestivalen. Ljudteknikern stoppade in den i cd-spelaren och när vi drog igång konserten visade det sig att volymen från PAt fick cd-skivan att hoppa. Eftersom jag bara hade programmerat beats hade man ingen aning om var i låten man befann sig när skivan hoppade eftersom det lät likadant hela tiden. Det var två, tre, fyra låtar som bara blev fruktansvärd pannkaka. Jag ville bara sjunka ner i en 700 mil djup grop och bli överskottad med grus och snö. Det var så galet pinsamt.
– Vi genomförde i den mån det gick och sen gick jag av scen och började slå sönder saker bakom scenen. Jag var så jävla arg. När man är debutant och ingen vet någonting om en, då tar folk intryck av vad de ser och formar intrycket av människan utifrån det. Under den här perioden var det mycket superfylla, många så här stökiga kvällar och just Arvika...jag pajade saker bakom scen och senare på efterfesten började jag ha sönder möbler. Branschens intryck av mig kanske formades under den perioden. Sen har allt man gjort därefter filtrerats genom den stereotypen man skaffade från början.
Du är den där svartsynte snubben som inte kan sköta sig?
– Ja något i den stilen, garvar Anttila högljutt.
Du måste ha spårat ur skapligt ofta då?
– Ja, det gjorde jag väl, men det var ju så jag började leva under den perioden. Det var ett vansinnigt festande och supande även privat.

”Mitt psyke höll”
Trots detta var det början på en lång och allt mer framgångsrik artistkarriär och trots att debutskivan knappast ligger honom särskilt varmt om hjärtat måste Kristian Anttila ändå medge att han är lite stolt över den.
– Jag är mest stolt över själva bedriften och kanske framförallt stolt över att ha tagit skiten och tagit mig igenom de motgångar som skivan ändå innebar. Många av låtarna har sina musikaliska poänger, men det är inget dagens Kristian går igång på. Men ja, som en liten särling i mitt stall av skivor har den sin plats ändå.
Trots att historien här ovan kanske låter lite väl tung och svartsynt fanns det ändå något som motiverade till att driva vidare mot nya utmaningar. Sångaren gav inte upp.
– Det fanns ändå många tillfällen som var en glimt av de där drömmarna jag hade. Det gick inte tillräckligt dåligt för att jag skulle lägga ner, jag fick ändå smak för det som var bra i det hela.
– Jag blev knäckt, men jag kraschade inte, mitt psyke höll hela vägen. Jag undrar egentligen hur, för det här var en av de motigaste perioderna under min artistkarriär.
De två sista låtarna som skrevs till ”Natta de mina” var Lilla svart och Självmordsblond, melodier som kom att visa vägen till nästa skiva och nästa steg i karriären.
– Det var de låtar som visade sig vara roligast att spela live. Jag fick bra gensvar från lyssnare och publik och framförallt kände jag att det var vägen in i något annat musikaliskt som jag ville utforska, förädla och fullända.
– Jag kände att jag hade något nytt att bevisa musikaliskt och fick någon sorts nytändning av att hitta ett annat sound som jag ville pröva. På så vis orkade jag ta nya tag även om utdelningen på debutskivan inte var någonting gentemot den enorma kraftansamling jag hade investerat i den i form av flera års arbete, tid och känslomässigt engagemang.
Nästa kraftsamling ledde fram till ”Innan bomberna”, men historien om den är det upp till någon helt annan att berätta...

Resterande delar i bloggstaffetten läser ni med fördel på siterna nedan:

Que Club om ”Innan bomberna”
Femtjugo.se om ”Lille Napoleon”
Ge Hit Musiken om ”Svenska tjejer”
Being Blogged om ”Djur & Människor”

Dela p Facebook Dela p Twitter

Av: Mikael Mjörnberg 2012-03-29
Foto: (1-3) Privat, (4-5) Rockfoto.nu
Hemsida: www.kristiananttila.com

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner