Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Red Hot Chili Peppers
By the way, 2002
Skivbolag: Warner Brothers
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2002-07-15
Hemsida: www.redhotchilipeppers.com

Det här är inte Red Hot Chili Peppers! Eller rättare sagt, det här är inte det Red Hot Chili Peppers vi fått stifta bekantskap med genom de senaste decennierna. Bandet brukar vara sprudlande spralligt och mixa rock med ren funk, ett recept som varit väldigt framgångsrikt – vem gillar inte ett album som ”Blood, Sugar, Sex, magik”? På ”By the way” är det en helt annan melodi som gäller. Bandmedlemmarna verkar helt enkelt ha startat förvandlingen från män till gubbar och därmed också tappat mycket av den fart och intensitet de brukat svara för. Det som började på ”Californication” med en hel del snygga ballader har på ”By the way” genomgått hela metamorfosen och blivit en samling finstämda popballader.

Härmed inte sagt att amerikanernas nya verk är dåligt. Jag tillhör visserligen de människor som kärat ned sig i Red Hot Chili Peppers svängigaste rockfunk, med favorithits som Suck my kiss, Me and my friends och självklart Give it away. Men det hindrar mig inte från att tycka att de sockersöta popmelodierna på ”By the way” är förbaskat bra. Det är få band som kan skriva ballader som Red Hot Chili Peppers. I could have lied, My friends, Under the bridge och Otherside har fått många tonårshjärtan att brista genom åren. På nya skivan fullbordas verket och bandet radar upp ändlöst många vackra kompositioner.

Det är bara i singelspåret By the way som det tokfunkas (och även där görs det med viss måtta) och enbart två andra spår har partier som kommer i närheten av vad Red Hot Chili Peppers har varit. För att inte fastna i ett stereotypt mönster med enbart ballader bjuder de istället på ingredienser som är ytterst överraskande. Låten Cabron är rent Mexico-inspirerad sombreropop och i On mercury bjuds vi på renodlad ska.

Anthony Kiedis har efter alla dessa år i branschen äntligen lärt sig att sjunga 100% rent. Hans röst förgyller verkligen de skickligt hopsnickrade balladlåtarna. Inga tokiga bassolon från Flea denna gång och även om Chad Smith alltid är obeveklig bakom batteriet är hans insats någorlunda återhållen. Det framstår delvis som om ”By the way” är en frukt av gitarrist John Frusciantes funderande. Hur som helst, plattan är lugn, inställsam och riktigt bra.