Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Slipknot
S/t, 1999
Skivbolag: Roadrunner Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2000-01-01
Hemsida: www.slipknot1.com

De amerikanska galningarna från Des Moines har tidigare släppt en CD i egen regi som hette "Mate.Feed.Kill.Repeat" men det här är deras debut-CD på skivbolag. Det är Roadrunner Records som tagit sig an dem, de hyser sedan tidigare storheter som Machine Head i sitt stall. Ross Robinson som producerat både Machine Head och Korn med utomordentligt resultat ligger bakom produktionen på den här plattan och ljudbilden är näst intill perfekt.

Bandet består av nio medlemmar, de är numrerade från 0-8 och alla går iklädda skräckmasker och röda, svarta eller blå overaller med streckkoder på ryggen. Det yttre är därför väldigt obehagligt och när musiken läggs till detta får vi ett av de mest skräckinjagande skräckbanden någonsin. Plattan inleds med ett spår kallat 742617000027 som bara är en massa sinnessjuka pipanden och en röst som är omöjlig att urskilja vad den säger. Efter detta drar en 53 minuter lång tur genom metalöknen igång och man trycks ned i sin fotölj av det massiva ljudet. (sic) heter andra spåret och det är ett spår som inleds med skrikande gitarrer och en snabb dubbelpedal, sångaren Corey Taylor öppnar strupen och skriker för full hals hela låten igenom och man kan inte låta bli att imponeras av den aggressivitet som genomsyrar låten. Då vet man inte vad man har framför sig. Låten Spit it out har släppts som singel och det har till och med spelats in en musik video till den, byggd på skräckfilmen The Shining. Den inleds med ett lågt viskande som snabbt övergår i fanatiskt skrikande och man kan inte låta bli att dra sig tillbaka lite på grund av den läskiga stämning som inträder i rummet.

Låtarna Only one , No life och Liberate kan vi lämna därhän som ganska bleka låtar, inte dåliga direkt, men inte i klass med övriga alster. En av skivans absolut bästa låtar är Purity . Den har en text som bygger på en sann historia om en flicka som stoppades in i en låda och sedan inte släpptes ut igen. Direkt efter låten följer ett spår kallat Frail limb nursery som är ett samtal mellan flickan i lådan och en person som hittat den. Ganska obehagligt. Bäst av alla får nog Eyeless vara, den går upp i enormt tempo och Cory Taylor skriker texten med sådan aggressivitet att man får för sig att man skulle bli ihjälslagen om man kom i vägen för honom när han sjöng in låten. En amerikansk tidning kallade låten Scissors för det mest gediget skrämmande som spelats in under 90-talet och jag håller med till viss del. Den är uppbyggd på ett mycket läskigt sätt med sjuka ljud och Corey skrikande och viskande om vart annat. Vi utsätts för en åtta minuter lång skräckfylld lustkänsla. Plattan har som de flesta plattor nu för tiden ett dolt spår, det heter Eeyore och är både bra och dåligt. Halva låten är en vansinnessnabb rap som inte alls tilltalar mig men gitarrspelet är hur skönt som helst och det gör låten klart lyssningsbar.

Musiken är byggd på snabba trummor (med en stark dubbelpedal) och enorma gitarrer, gitarristerna kan verkligen sin sak och trycket när de spelar är enormt. Cory Taylor har en enorm stämma och han bidrar verkligen till den enorma skräckupplevelse som detta är. Jag tycker vi ska tacka Paul Gray (bas) och Shawn the clown (percussion) för att de för några år sedan bildade det här bandet.