Recension - Skiva
Kim Ljung, mannen bakom artistaliaset
Ljungblut, när tydligen en stor fascination inför huvudstäder. Något som fått ligga till grund för ”Capitals”. En inte alls dum idé, pulserande storstadsliv har besjungits om och om igen med lysande resultat, men det är inte helt okomplicerat. Har man storstaden som tema får musiken omedelbart något att leva upp till.
Här får Ljung problem. ”Capitals” har nerv, den visualiserar urbant nattljus i Tokyo och vittnar om Lost In Translation-känslor. Men sen då? Den eftertänksamt avskalade musiken på skivan är som klippt och skuren för en ensam nattvandrare på andra sidan kontinenten, men saknar allt annat som hör storstaden till. Här finns ingen puls, inget kaos och knappast sprudlande liv. Bara inåtvänt reflekterande och melankoli. Vill Kim Ljung vara en Bill Murray-typ är ”Capitals” en framgång, ville han något mer har han misslyckats.
Musikaliskt är det inte helt tokigt, även om ”Capitals” som helhet blir smått enahanda. Ljungblut ligger och flackar mellan
HIM (om man nu får droppa dem som referens, senast jag gjorde det, då om ett dåligt finskt gäng, blev det ett jävla liv) och
The Cure. Hela tiden med fokus på det lågmälda. Ibland blir det riktigt fint, ibland bara tråkigt. Att nämna
Suede eller
Kent i det här sammanhanget är heller inte helt fel.
Att låtmaterialet blir lite jämngrått har ni redan begripit av mina kommentarer. Det största problemet är dock att Ljung inte lyckas låta som han menar vad han sjunger mer än ibland. När passionen saknas byts Tokyos nattbelysning mot en dassgrå inspelningsstudio i Norge och då försvinner all magi med ”Capitals”.

Kommentera
Inga kommentarer