Joyzine.se

Annonsera på Joyzine.se





Recension - Live

Weeping Willows
Rademachersmedjorna, Eskilstuna
2011-09-03
Av: Anna Enkvist
Publicerad: 2011-09-04
Hemsida: www.weepingwillows.nu

Det är ett avslappnat band med en sprudlande glad frontman som entrar den lilla revyliknande scenen på Rademachersmedjorna. Och de tas emot av en lika sprudlande publik vars medelålder skulle kunna vara lika hög som hos de gamla hantverkssmedjorna.

Redan i början meddelade Magnus Carlsson att spelningen på begäran skulle vara uppdelad i två akter. Om det var på begäran från bandet eller arrangören berättade han inte och anledningen till det hela förblev även osagd. Publiken såg oförstående ut ända till en av Sveriges största röster tog ton och sjöng sig rakt in i hjärtat på alla de som stod i det fuktiga gräset framför scenen. Första akten var fylld av lugna, hjärtskärande låtar, som exempelvis Grains of Sand, som fick alla femtioplussare att kärlekskrankt gunga i takt till musiken. Samtidigt som höstmörkret sänkte sig klev de av scenen för att efter en dryg halvtimme kliva på igen och fortsätta att sprida ljus och värme i akt två.

Jag trodde att entusiasmen skulle lagt sig under pausen, men när Magnus sedan förklarar att ”nu kommer vi rocka upp det här” och river av You’re Happy Now så vaknar smedjorna till liv. Allt eftersom låtarna ökar i tempo och publiken blir mer entusiastisk så levererar Magnus allt mer. Han tuggar intensivare på sitt tuggummi, bjuder mer på hans otroliga röstresurser och kör allt fler Elvis-inspirerande poser. While I’m Still Strong bjuder på kvällens första allsång men det är precis i slutet på extranumret med låtar som Stairs och med den avslutande låten Broken Promised Landsom bandet fullkomligt trollbinder publiken.

Visst känns det lite snopet att de slutar när både de och publiken är på topp och det är något som jag helt och hållet skyller på pausen. Den var helt onödig och den sänker betyget. Utan paus hade låtarna kunnat växa, en efter en, för att sedan explodera under extranumret - precis som det ska vara på en spelning. Så blev det inte nu. Nu blev den en försiktig, men otroligt vacker, inledning följt av ett avbrott, som var mer irriterande än gynnande, och sedan en fantastiskt medryckande fortsättning som tyvärr slutade långt innan publiken hade fått vad de kommit för att få.

Det som väger upp det hela är den gemytliga och nära stämningen man fick genom den lilla scenen, den stora rösten och det otroligt samspelta bandet som levererade till hundra procent vare sig det handlade om en lugn, avskalad låt eller något med ett betydligt högre tempo. Den storslagna och melankoliska 60-talsinfluerade popen som Weeping Willows förmedlar passar mycket bra i en halvsömnig stad som Eskilstuna. Det här var en genuint varm och innerlig spelning på en av höstens första kalla kvällar.

Dela på Facebook Dela på Twitter

Relaterat

Tiger Lou
Arvika 2007 - Bland dinosaurier och mosbrickor
Weeping Willows (2006-02-07)
Weeping Willows (2002-03-16)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner