Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Weeping Willows
Arvikafestivalen
2007-07-12
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2007-07-17
Hemsida: www.weepingwillows.nu

Från sprittande glädje till minst lika vacker sorgsenhet, så snart Scissor Sisters lämnat stora scenen bär stegen mot det gigantiska Apollotältet och en nattspelning med de rutinerade herrarna i Weeping Willows. Egentligen kan det inte bli bättre förutsättningar, det ska vara mörkt och det ska vara sent när man lyssnar till Magnus Carlsson och hans manskap. Man ska vara lite sliten och man ska vara lite hjärtekrossad.

Nu är jag bara det förstnämnda, tacka gud för att jag inte nyligen råkat ut för det sistnämnda, men det räcker gott och väl en natt som denna. Det räcker med att bara blunda för att Weeping Willows musik ska föra mig bort till ett trasigt förlovat land. Och Magnus Carlsson. Han må ha ett ganska begränsat rörelsemönster men närvaron och rösten, man är som fastnaglad vid hans gestalt från början till slut.

Med ett nytt album ute, ”Fear & Love”, är det självklart att det spelas lite nya låtar, men de numer något åldrande männen vet vad publiken vill ha och hur man lägger upp en festivalspelning. Nya låtar, som förvisso är bra men som inte hunnit sätta sig i människors medvetanden ännu, följs snabbt av gamla pärlor som den gamla brottarhitten Touch Me och Broken Promised Land. Frågan är om inte Weeping Willows redan nu har fastnat i ett klassiskt musikerträsk, där det inte spelar någon roll hur många nya låtar bandet skriver eller hur många nya plattor bandet släpper, folk kommer alltid vilja höra samma gamla låtar ändå. Jag erkänner på stört att jag är en av dem.

Men det är ändå både fascinerande och imponerande hur fruktansvärt bra Weeping Willows låtar ter sig live gentemot skiva. Allt är mycket råare och därmed rakare. Niko Röhlckes gitarr skär likt en kniv genom både märg och ben. Kvällens version av Stairs gör ensam hela min festival. Visst kunde det ha varit lite mer folk i publiken, men på något sätt känns det hela så mycket mer som mina alldeles egna magiska upplevelse när jag får stå med ett litet eget andrum. Mitt och Weeping Willows.