Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Dead by April
House of Metal, Umeå
2010-03-06
Av: Johan Norström
Publicerad: 2010-03-07
Hemsida: www.deadbyapril.com

Forumet är givetvis helt fel, satt i relation till House of Metals övriga bokningar är Dead by April ett riktigt snedsprång. Årets upplaga måste utan tvekan sägas vara den som är mest ”true” sen festivalens födelse. Dead by April är bra på många sätt men sällan har jag hört att någon ansett dem vara ”true”. Det är viktigt att poängtera att jag inte alls har någonting emot Dead by April och vad de gör, trots att jag kanske inte heller direkt gillar det, men i sällskap av Behemoth, Hypocrisy och Lamb of God är det någonting som känns fel redan från första början.

Bandet saknar av okänd anledning gitarristen och sångaren Pontus Hjelm, och de sockersöta, vokala insatserna utförs dagen till ära av en tvättäkta pojkbandssångare med latinodrag som går under namnet Sandro. Sandro verkar inte ha lyssnat på hårdrock särskilt mycket, och det irriterar mig något ofantligt. Han kan inte föra sig på scen och konserten påminner mer om en fredagsfinal i Idol än en spelning på House of Metal. Trots att herrar Strimell, Olsson, Wesslén och Svenningson ändå bär upp någon slags mainstreammetal-attityd på ett bra vis drar Sandro ner helhetsintrycket till bottennivåer.

Musikaliskt är det precis vad som förväntas, tajt och mycket backtrack. Ärligt talat är det svårt att skilja på vad som faktiskt spelas och vad som är backtrack, men det stör inte så mycket, det är en del av konceptet. Om sanningen ska fram hade jag önskat en än mer polerad yta, lite autotune på sången och lite tydligare stämmor så att det hade låtit exakt som på skivan. Egentligen kanske allting borde ligga som backtrack så bandet kan fokusera sig på att vara snygga och kommunicera med publiken. Kommunikationen brister rätt mycket idag, publiken förstår inte ens när bandet avslutar ordinarie set och förväntas brista ut i applåder, gråt och inrop, och det verkar länge som att vi inte ska få höra Losing You. Men till slut kommer en stackars roddare ut på scenen, grabbar tag i en mick och ropar ”Vill ni ha mer!?” varpå publiken reagerar lite tveksamt och frågande, ”Jo, det är klart, var det slut?”. Bandet gör åter entré och Losing You spelas. Ingen är besviken.