Recension - Live
Jag älskar kontraster. Precis som smakupplevelsen av ett vin strikt beror på den kemiska sammansättningen man just vid inmundigandet har i munnen, som i sin tur kan bero på maten man äter eller har ätit precis innan - vilket alltså betyder att samma vin kan smaka helt olika beroende på i vilken kontext eller kontrast man sätter det i -, lika mycket är subjektivt uppfattad musik beroende av den subjektiva helhetsbilden. Vad man har med sig i ryggsäcken. Vad man har ätit innan. För att tala klarspråk, upplevelsen av en konsert eller en skiva är aldrig den andra lik. Den kan helt enkelt inte vara det.
Jag såg
Coldplay på Stockholm Stadion 2009. De var ute på sluttampen på sin Viva la Vida-turné och de krossade allt i sin väg. Scenen var skräddarsydd för den totala arenaupplevelsen, skanderandet av fotbollsrefrängen i
Viva La Vida rullade runt Stadion varv efter varv, trots att bandet gått av scenen för länge sedan. Inramningen var verkligen total. Varm skön sommarnatt, alla klassiker var med, bandet gjorde en hyllningsversion av
Billie Jean till en viss hädangången MJ. Spelningen var verkligen outstanding. Ändå ska den spelningen inte jämföras med den på Where The Action Is.
Spelningen i Slottsskogen är inte enbart för oss svenskar unik, det är den första festivalspelning Coldplay någonsin gör på svensk mark, utan även ett underbart tillfälle att få komma detta stora arenaband lite närmare inpå livet. Dessutom är bandet på gång med ny skiva vilket alltid innebär möjligheten att få lyssna på nya låtar, i mer eller mindre färdiga versioner. Alla dessa faktorer gör att spelningen med Coldplay i Slottsskogen, Göteborg kanske inte helt blir som alla hade tänkt sig.
Chris Martin och hans manskap levererar en pulserande och levande spelning. Den är bombastisk på sina ställen, det är fyrverkerier och badbollar ut i publiken och ex antal klassiker är med, men främst ligger fokus på att pröva det nya materialet. Och som det fungerar! Fattas vore väl annars förstås, när det gäller Coldplay är vi alla bortskämda med en otroligt hög lägstanivå. Låtar som
Charlie Brown och
Major Minus är blivande klassiker, för att inte tala om första singel ut
Every Tear Is Like A Waterfall (som även avslutar hela spelningen).
Jag lovade att inte göra en jämförelse med spelningen på Stadion för två år sedan – jag har redan gjort det och ska göra det mer ändå. Fast på ett bra sätt. Genom att lyfta fram allt som var bra. Där Stadion var storslagen är Slottsskogen liten och intim. Den här gången kan jag rent av se ansiktet på alla medlemmar i bandet där jag står knappt 30 meter ifrån scenen (på Stadion satt jag längst bort i kurvan). Där Stadion var välregisserad är Slottsskogen nyfiket trevande. Coldplay är ett band som ständigt söker nya vägar och strävar efter att förnya sig. Inom en given ram förstås.
Det enda negativa är speltiden, om man nu kan tycka att dryga en och trekvart är kort för en festivalspelning. Det fanns en hel del klassiker kvar säger den kräsne (fast å andra sidan är nästa samtliga av Coldplays låtar klassiker). Sedan hade förstås ljusshowen mått lite bättre om spelningen hade varit några timmar senare på kvällen, men som totalupplevelse, och kontrast, får spelningen mer än godkänt.
Setlista
Relaterat
Årets bästa skivor 2010 enligt Erik Högkvist
Where The Action Is 2011
Kommentera
Inga kommentarer