Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Kent
Hagnesta Hill, 1999
Skivbolag: BMG
Av: Daniel Arosenius
Publicerad: 1999-10-10
Hemsida: www.kent.nu

Efter att både ha kammat hem en rockbjörn och ett Grammispris som årets bästa svenska band borde bevismaterialet vara komplett - Kent är kungar på den svenska rockpopscenen. Eller?

Ända sedan bandets första album som kort och gott hette "Kent" (1996) har bandet levererat högklassisk och välutformad musik. Varje albumuppföljare har varit en ångvält som förbluffat oss över vad man kan göra med en sångare med karaktär och lite musikalisk fantasi.

Redan tidigt i sin karriär hittade Kent sin genre där de har stannat. Sångaren Jocke Berg har alltid sjungit omsöm sensuellt och känslofyllt, ömsom aggressivt och upphetsat - men har ändå alltid hållit sig inom de så tydliga Kentramarna. Förändringarna från skiva till skiva har varit små men märkbara. Det var Kent redan från början, vilket det också är fortfarande, men sedan det första albumet har det ändå inte hänt så mycket. På bandets nya album "Hagnesta Hill", som för övrigt fått namn efter det område där bandet hade sin första replokal, känns det som om Kent målat in sig i ett hörn. De tre första spåren Kungen är död, Revolt III och Trackslisteettan Musik non stop är kanonbra. Kent lever, tänker man och ler brett och hoppas innerligt att det skall vara för evigt.

Tyvärr gör Kent lyssnaren besviken redan in på det femte spåret. "Hagnesta Hill" somnar totalt och man blir tvungen att ta en titt i cd-spelaren om skivan fortfarande snurrar. För även om Kent är ett band som allt som oftast använt sin musikaliska fantasi på ett positivt sett, har de på alla deras album funnits tendenser till ett överdrivet experimenterande. De nio spåren som fyller slutet av skivan vilar tryggt i en välsydd Hästenssäng av finaste naturmaterial. Som i en tunnel ser man bandet stillsamt vandra bort mot horisonten där man inte kan nå dem. För där inne i Kents musiklaboratorium leker man så vilt med syrorna att allt bara blir till en dåsig gröt.

Efter att ha fått smälta "Hagnesta Hill" under några månader måste jag tyvärr medge att jag är besviken över Kents fjärde album. Det Kent som med hits som Om du var här och 747 häpnat stora delar av det svenska folket verkar inte finnas längre. Jag torkar en tår och skickar i en uppgiven rörelse upp handen i luften som adjö till de unga männen i tunneln. När de går loss i sina vita rockar är det ingen som varken vill höra eller se…

Relaterat

Det släpps alldeles för mycket skit!
Minnenas Arvika
Kent (2006-06-17)
Kent (2002-01-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Magnus, 2011-11-17 23:21:25 (78.70.244.150)

Kent dog för många med den hår skivan. Det de hade på första skivorna förstördes snarare än förbättrades till Hagnesta Hill. Dock fick de nya och fler fans, så visst... det funkade ju. Men det betyder inte att skivan var bra. Förmodligen har budget mer med saken att göra.

Roflcopter, 2011-11-17 21:26:28 (87.96.245.234)

Sveriges största bands bästa skiva 2/5 csb

Andreas, 2011-04-20 10:54:10 (90.236.30.2)

Haha, absolut ingen dålig recension men ack vilken sågning av en hyllad skiva!

Rickard, 2008-07-17 16:10:03 (81.231.141.93)

Förstår inte vad det är som är infantilt och dåligt med denna recensionen, både ingående och välformulerat. Låter snarare som om ni är sura för att skivan inte fick toppbetyg

Björn, 2008-07-16 01:34:14 (81.225.67.93)

Haha, det var nog den sämsta recensionen jag någonsin skådat. Infantilt.

Max, 2008-07-15 01:20:41 (90.227.61.31)

Jag tror att ett ord räcker rätt bra för den här recensionen med facit i hand... ÄGD.... och ja syftar inte på HH!