Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Pennywise
All Or Nothing, 2012
Skivbolag: Epitaph
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2012-05-15
Hemsida: pennywisdom.com

Det är så gott som omöjligt att ta sig ann ett nytt Pennywise-vax utan att det blir nostalgi av det hela. I alla fall för en hopplös nostalgiker som undertecknad som fick stora delar av uppväxten färgad av den där skatevågen som vällde in från staterna och matade oss unga förvirrade kids med smaskigt punkband efter smaskigt punkband. Kanske är det därför jag upplever ”All Or Nothing” som en riktigt stark giv, kanske är det just vad skivan är.

Framträdandet på West Coast Riot (festivalen som hjälpt till att stilla nostalgiska lustar på ett urtjusigt sätt på senare år) för några år sedan var en grav besvikelse. Det var mest halvslött och geistlöst, inte alls vad man vill förknippa med Kalifornien-gängets musik. Sedan dess har sångaren Jim Lindberg lämnat bandet och ersatts av Zoli Teglas och det vete tusan om det inte är en kraftig nytändning vi får höra i och med ”All Or Nothing”.

Nu är det förstås inget som helst nytt under solen. Just därför känns det så oerhört nostalgiskt. Pennywise gör vad de alltid har gjort. Levererar melodistinn punkrock med grav skate-touch rakt upp och ner. Det inledande titelspåret är skamlöst asbra med en sing-a-long-refräng som man inte värjer sig mot och därefter kavlar Fletcher Dragge och hans kompisar ut intensivt tuggande punkrock utan pardon.

Det låter som om det fortfarande var 90-tal och herrarna varken blivit till åren eller lagt sig till med flera extra kilon. Så uppnosigt och energiskt är det. Produktionen är därtill föredömligt kompakt och refrängerna att tralla med i många.

Solen lyser idag. Pennywise kommer med ett styrkebesked. Jag är nostalgisk...och lycklig.