Recension - Skiva
Tillåt mig att ifrågasätta lämpligheten i att släppa lös ”The Big Doe Rehab” i stort sett samtidigt som
Wu-Tang Clan presenterar sitt första livstecken på sex år. I alla fall i teorin. För efter att ha umgåtts med de två skivorna tämligen intensivt under en tid är det uppenbart att
Ghostface Killah på egen hand konkurrerar ut sin egen grupp. Där ”The Big Doe Rehab” är vitalt sprudlande är Wu-Tang-plattan ”8 Diagrams” mest seg och tråkig.
Sen är det förstås ironiskt att Ghostface Killah långa stunder lutar sig tillbaka mot just sina Wu-Tang-polare på denna, sin sjunde, soloskiva. Att ett ganska liknande personell kan åstadkomma två så pass olika plattor ungefär samtidigt är intressant. Där ser man vad lite friskt blod utifrån kan tillföra. Inte bara Ghostface själv utan även kollegor som
Method Man och
Raekwon tillåts visa vilka duktiga rappare de är när låtmaterialet gör dem rättvisa. Jämför exempelvis
Yolanda’s House med något på ”8 Diagrams” och ni kommer inse ganska omedelbart att ”The Big Doe Rehab” är den betydligt bättre av de två skivorna.
Men som bäst gör Ghostface ifrån sig i låtar där han har sällskap av andra än sina gamla kompisar.
We celebrate där han sällskapar med
Kid Capri kan vara årets svängigaste hiphop-dänga alla kategorier med sin 70-talsminnande refräng (samplad från
Rare Earths I just want to celebrate) och groovemonster till verser. I
Walk around stoltserar den originelle rapparen helt på egen hand och tillsammans med
Shawn Wigs gör han
White Linen Affair (Toney Awards) till ett minnesvärt spår.
Styrkan är att Ghostface Killah lyckas hålla intresset uppe genom precis hela skivan. Här finns inga onödiga passager och segdraget snack, så som är fallet på allt för många hiphop-plattor idag. Att Ghostface är en av de viktigare medlemmarna Wu-Tang Clan står klart med all önskvärd tydlighet när han utan problem utklassar sig själv och sina kollegor.

Relaterat
Årets bästa skivor 2007
Ghostface Killah & Adrian Younge (2013-01-01)
Kommentera
Inga kommentarer