Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Sleeping Beauty
Hagateatern, Göteborg
2005-12-03
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2005-12-06
Hemsida: sleepingbeautyrocks.se

Releasefest på anrika Hagateatern i Göteborg, både kvällen och rådande atmosfär bland alla de som tagit sig till stället (utsålt) vittnar om att det kommer bli en tillställning att minnas. Sleeping Beautys kärna består av två högst kreativa herrar i sina bästa år, Petter Seander respektive Fredrik Lidberg. Kvällens fest har som avsikt att fira releasen av ”Let’s Take A Ride EP”, duons första släpp på Göteborgsbaserade Attaboy Records.

Hela uppladdningen fram till det att bandet går på scenen präglas av verklig gemytlighet. Hagateatern är rent av mysig. Lite stilig, äldre teaterinredning sådär, publiken kommer att sitta bekvämt tillbakalutade i röda, mjuka stolar. Inte direkt death metal om man säger så, men så är det ju gammal hederlig countryträskrock som står på menyn ikväll. Då är det lagom att sitta och mysa i teatermörkret med tillbehörig förfriskning i handen.

När så klockan klämtar för duon att bekänna färg dyker det dock upp lite fler personer på scenen i form av de kompetenta musikerna Christoffer Lidberg på bas och Björn Jansson på trummor. Första låt att rivas av är titelspåret Let’s Take A Ride, dock i en mer avskalad form än väntat. Vad jag trodde skulle bli en riktig storfräsare till öppnare blev istället aningen mer laidback, lite mer åt det hemtrevliga hållet. Lite synd för den som gillar fart och fläkt men ändå en fullgod låt att presentera sig för publiken med. En publik som är med på noterna från allra första början, den goda stämningen bibehålls hela kvällen igenom.

Vad som är Sleeping Beautys styrka respektive svaghet är de båda herrarna Seander och Lidbergs otroliga bredd. Lidberg förvandlas helt plötsligt till självaste Elton John (utan roliga glasögon dock), han behärskar utan tvekan konsten att skriva otroligt vackra pianoballader. Likväl kan de skapa ett sväng som heter duga. Seander har ett verkligt driv i rösten och ett engagemang som lyser. Men blandningen dessa typer av låtar emellan kan bli lite väl skarp. Dessutom verkar det som om fler än en av medlemmarna i bandet har lite svårt att tygla nerverna inför den fortsatt energiska hemmapubliken.

Kvällens bästa låt (både vad det gäller framförande och låt i sig) är utan tvekan Guess It Never Will, då höjs temperaturen med åtskilliga grader. Spelningen får då lite av den nerv som jag annars tycker att den saknar. Jag påstår ändå inte att det är en dålig spelning, säkerligen har de dock gjort bättre, men det är faktiskt inte det kvällen handlar om alls. Publiken är här för att hylla Sleeping Beauty och de gör det med rätta och de gör det oavbrutet. Till sist måste jag kommentera det blonda yrvädret Petter Seanders publikkontakt och mickhantering. Grabben vet vad han håller på med, det är en konst att dra kassa skämt säger jag.