Recension - Skiva
Menomena fläskar på i första låten som om
det inte fanns en morgondag. Det är han med Damon Albarn-touch (som i
Blur snarare än
Gorillaz) som sjunger (sångarrollen är något som
skickas runt i bandet visar det sig senare). Varför han har Damon
Albarn-touch kan jag tyvärr inte förklara. Dialektalt borde det ju i
vilket fall som helst inte finnas några likheter mellan folk från Portland
och London. Hur som helst så är den en bra förstalåt,
Muscle ’n flo, som börjar med bara tunga
trummor och pulserande bas. De tre medlemmarna fyller efter hand på med
fler och fler instrument, vrider sig och vänder sig, kraschlandar i
försiktig sång och pianoklinkande för att tillslut sluta ungefär där de
började.
”Friend and Foe” rullar på som ett oljefat som Menomena fyllt med
lite allt möjligt som de kände för och sedan knuffat ut från toppen av en
lång trappa. Ibland stannar skramlandet upp i oväntat finstämda låtar med
oväntade inslag som
Anthony & the
Johnsons-liknande körer i
Rotten
hell och ynklig sång och blås som låter som
du-svarade-fel-i-frågesporten-trudelutter i
My
my. Menomena låter som ett indierockband som inte förtrycker några
idéer alls. Allt är välkommet och måste testas i alla fall en gång. Vissa
saker fungerar förstås bättre än andra, och återkommer i flera låtar,
vilket är tur, annars hade det varit en helt otroligt spretig skiva.
Tydligen fick omslaget en Grammynominering i kategorin ”best
recording package”. På recensionsexemplaret jag fick har något bättrat på
lite med extra kladd, det visar sig vara autografer när man tittar närmre.
Vad nu de ska vara bra för på en recensionskiva är för mig ett mysterium.
Att sitta och titta på ett skivomslag som har tillräckligt många
illustrationer för att fylla en hel serietidning är däremot ganska
underhållande.

Kommentera
Inga kommentarer