Joyzine

[stäng]

Intervju

Alice In Videoland

Trots mängder av fans och välfyllda konsertlokaler har Alice In Videoland haft det svårt att slå sig fram genom hemlandets mediebrus.
– Vi känner att vi inte riktigt fått vara med, konstaterar låtskrivaren Anders Alexander och hoppas att ett nytt lite klubbigare sound ska innebära en förändring.

Det är en svinkall onsdag. Anders Alexander, trummis tillika producent och låtskrivare i Alice In Videoland, sitter i Malmö och väntar på en försändelse med nya skivan ”A Million Thoughts And They're All About You” som det nordamerikanska skivbolaget skickat, men som tycks ha kommit bort någonstans längs vägen.
Det är sådant som kan hända för ett band i en bransch där det inte längre är särskilt viktigt att ha ett skivbolag på hemmaplan och där publiken uppenbarligen är betydligt större på helt andra breddgrader än de hemtama. När skivan till syvende och sist prånglas ut på den svenska marknaden finns den redan tillgänglig i större delen av övriga världen.
– Det är helt enkelt så att vi inte har något svenskt skivbolag längre. Nu har vi bara vårt amerikanska bolag som vi haft därborta sedan 2005. Det spelar inte så stor roll vilket skivbolag man har längre. Det är klart att det hade gett oss mer om Sony hade gått in med fem miljoner, men jag menar i vår liga spelar det inte så stor roll om det står National på skivan eller om det står något annat, konstaterar trumslagaren om en av de svenska etiketter som electropunkbandet lämnat bakom sig.
Nå väl, det tycks gå bra i alla fall. När singeln Spaceship, som föregick albumet, släpptes fick den rent av lite speltid på P3. Något som Alice In Videoland knappast varit bortskämda med tidigare.
– Vi är väldigt nöjda med den här skivan, den känns mer gjuten än de andra kan jag tycka. På förra skivan [”She's a machine!” /förf.anm] gick vi in för att det skulle bli lite mer udda, lite hårdare och man märkte det att den kanske inte blev lika uppmärksammad. Nu när vi släpper den här så får vi jobba upp oss lite igen känns det som. Den förra plattan tog oss inte framåt har vi nog känt, men den här skivan har all potential att ta oss många steg framåt.
– Den här gången satsade vi mer på att ha bra melodier istället för att sitta och försöka göra coola ljud och sånt. De låtar som var lite mörkare de strök vi på ett ganska tidigt stadium den här gången. Vi kom in på en linje där vi släppte Spaceship och fick bra skjuts med den så då kände vi att vi kör några sådana till. Den har ju blivit spelad på P3 och det hände ju inte på den förra skivan till exempel.

Inte fått vara med
Kanske är det den lite mer klubbiga ljudbilden som fått de annars så kräsna radioproducenterna att glänta på dörren för Alice In Videoland den här gången. Faktum är nämligen att den originella gruppen trots hyggliga framgångar haft svårt att ta sig in på spellistorna eller i tidningsrubrikerna.
– De är lite petiga, eller vad ska man säga? Det är vissa grejer som gäller på P3 och då kör de dem väldigt mycket. Vi har inte riktigt passat in i det formatet. Vi fick ju förra singeln spelad ganska mycket, men annars har vi inte känt att vi har fått vara med riktigt, konstaterar trumslagaren.
– Det känns lite som att vi slår underifrån när det gäller Sverige. Vi kan spela på de största scenerna på festivalerna och ha 4-500 personer i publiken, men vi får aldrig ett ord i Expressen, Aftonbladet eller något sådant. Vi nämns inte alls i de där sammanhangen.
Hur kan det komma sig, anses ni inte fina nog?
– Jag vet inte, det kanske är så att de inte riktigt vet vad de ska tycka om vår musik. Den är inte Håkan Hellström-skör på något sätt och så är den inte riktigt så creddig som Robyn heller. Vi hamnar lite där mittemellan någonstans.
Följden av detta har blivit att bandet fått rikta fokus på sina ansträngningar mot utlandet.
– Det känns som att vi inte kommer fram i Sverige. Vi får till exempel mer betalt när vi åker och spelar i Österrike än vad vi får på klubbar i Sverige. Vi kan spela i en by i Vitryssland och där är massa folk som kan alla texter. Vi får fanmail från Honduras och alla möjliga länder. Om man jämför på Myspace har vi många fler lyssningar och profilvisningar än Lars Winnerbäck och Kent och alla de där, men de är utspridda i hela världen så det får ingen genomslagskraft här hemma.
Allt hade kunnat vara frid och fröjd med den utländska framgången om det inte vore för en liten pikant detalj. Det där med att man måste kunna försörja sig också.
– Det som skiljer är att man inte riktigt kan leva på musiken, för ska man göra det i Sverige måste man spelas på radio så att man får Stim-pengar. Det är det som gäller i Sverige tyvärr. Det finns så få radiokanaler, det finns P3, P4 och de här kommersiella kanalerna, men de spelar ju samma låtar allihop. Så egentligen finns det bara en kanal för vår musik och det är P3 och kommer man då inte in där har man ingen riktig...då är man inte med på något sätt, suckar Alexander.
Det kan se bittert ut i text, men så är inte alls fallet. Anders Alexander konstaterar snarare fakta rakt upp och ner och sen är det inte så mycket mer med det. Han beklagar sig inte, men sticker samtidigt inte under stol med att vissa saker gör man för att det ska generera klirr i kassan.

”Den är Torils fel”
I grund och botten är det dock glädjen i att skapa musik som står i centrum för den entusiastiske musikanten. Han och den karismatiska frontkvinnan Toril Lindqvist svarar för allt material till Alice In Videoland och resterande medlemmar (basisten Johan Dahlbom och gitarristen Martin Kenzo) kommer bara in när det vankas inspelning eller livespelning.
Toril skriver alla texter och det var också hon som med eftertryck bestämde att det nya albumet skulle avslutas med en cover på Nenneh Cherrys Buffalo Stance.
– Det är Torils fel, skrattar Alexander. Hon ringde mig i somras och satt på en bar någonstans i Stockholm där de spelade den låten. Hon hade väl druckit några öl och sa att vi måste göra en cover på den här, vi måste, måste, måste och när hon bestämmer sig för någonting då blir det ofta så. Vi hade inte så mycket val. Jag kanske inte själv hade valt den låten, men den passar ändå rätt bra, för Toril har ganska mycket pratig sång så den ligger rätt nära henne.
– Det var den sista låten som blev klar, den sista låten som vi bestämde oss för.
Om du hade fått välja, vad hade det blivit då?
– Jag hade nog tagit en ny låt, sådant som spelas nu. Jag har inget exempel, men kanske någon väldigt aktuell låt, det kunde varit allt från r'n'b till en hårdrockslåt kanske. Det är rätt många som tagit låtar från andra genres och gjort covers så man har blivit lite sugen på det.
– Vi hade faktiskt en cover på gång på en Smashing Pumpkins-låt som heter Bullet With Butterfly Wings. Den påbörjade vi för ganska länge sedan och det blev rätt bra, men jag vet inte, jag tror vi kanske glömde bort den lite när det var dags. Den hade jag gärna fullföljt faktiskt. Smashing Pumpkins är ett band som jag gillar.
Det låter onekligen intressant och kanske kan bli något för framtiden. För musik det lär Anders Alexander fortsätta göra oavsett om det går att leva på den eller inte. Detta trots att han inte tycks nära några större ambitioner att vara en rockstjärna. Han säger att han inte ens bryr sig om att det finns folk som tror att Toril heter Alice och är soloartist.
– Jag är inte så intressant som hon är, konstaterar han krasst när jag undrar om frontkvinnans stora skugga inte är något som stör honom ibland och knyter sedan ihop resonemanget.
– Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att hon går helt solo och så fortsätter jag att göra musiken, det spelar inte mig någon roll. Det är det roligaste jag vet att sitta i studion och göra musik, det är det viktigaste.