Joyzine

[stäng]

Krönika

Grammisgalan: ett fiasko!

Såg ni grammisgalan? För er egen skull hoppas jag att ni var kloka nog att ägna tiden åt något mer spirituellt. Maken till plattare gala har jag nog aldrig varit med om.

Att Nina Persson förärades några grammisar för sitt A Camp-projekt var inte mer än rätt, men i övrigt har jag inte mycket för varken vinnarna eller de nominerade. Visst var 2001 ett ganska tunt svenskt musikår, men inte så tunt som det verkar när man tittar i grammisjuryns papper. Bara en sån sak som att Fattaru blev utsedda till årets nykomling skvallrar om klassen på de nominerade.

Men det är egentligen inte den låga musikkvaliteten som får mig att döma ut årets upplaga av grammisgalan som ett totalt fiasko. Hela upplägget var fruktansvärt rörigt och TV-sändningen gav ett otroligt förvirrat intryck. Från konstiga mellansnack kastades vi rakt in i presentationer av nominerade, prisutdelare och onödiga videosekvenser. Det hela gav ett väldigt forcerat intryck.

Humorn som skulle lyfta galan var på gränsen till magstark och inget jag ens skulle le åt under dödshot (ok, Erik av Pommerns begär efter analpenetration fick mig att visa smilgroparna). Svärord och hothumor är långt mer än vad som är passande i många kretsar, framförallt inte på en sådan här gala.

När inte ens Kents nya singel som framfördes live (?) var något att hänga i julgranen stod det fullkomligt klart att de timmar man ägnade åt att se på galan var fullkomligt bortkastade. Enda pluset är att George Riedel tilldelades hederspriset för sina Astrid Lindgren-melodier. Vackert! Grammisgalan utvecklas mer och mer till musikbranschens träff för inbördes beundran och för oss andra är det helt ointressant att se på.

Tillsist tänkte jag göra en kovändning och strö några lovord över den svenska hårdrockstidskriften Close-Up Magazine. Det senaste numret (#50) är något av det snyggaste jag sett i en svensk tidning någonsin. När innehållet dessutom är bättre än på mycket länge finns bara en sak att säga. Snyggt jobbat!