Recension - Live
Återigen höjer jag förvånat ena ögonbrynet när jag tittar mig omkring framme vid Pampasscenen, antalet människor som står bredvid mig går nästan att räkna på ena handen. Bittert muttrar jag något om att den topptiolista jag satt upp innan festivalen riskerar att bli kraftigt decimerad. Fast när jag väl låter blicken vandra lite längre bakåt, och utmed sidorna, inser jag att det faktiskt både sitter och ligger en och annan festivalbesökare runt om i krokarna. Precis som det ska vara när det är dags för stillsam singer/songwriter-musik.
Denna till en början något bittra känsla är dock som bortblåst då
Ane Brun, med kompband, äntrar scenen och river loss den otroligt vackra
My lover vill go. Ingen duett här inte, men helt klart en bra start. Sedan startar stjärnkavalkaden, Ane Bruns senaste släpp ”Duets” framförs så när i sin ursprungliga form, låt för låt. Helt autentiskt blir det tyvärr inte, det saknas nämligen två originalduettare, fransmannen
Syd Matters och norska
Madrugada har fått förhinder. Nu är detta inget problem då Ane Brun hittat två högst eminenta ersättare,
Nina Kinert täcker upp för Matters och Annika Norlin, alias
Hello Saferide, täcker upp för Madraguda.
Tjusningen med ett sådant här projekt är den mångfald och de personliga avtryck var och en av dessa gästartister står för. Givetvis varierar dessa också i form, stil och kvalité. Trots att Annika Norlin hoppat in med kort varsel och har texten vid sina fötter gör hon
Lift me beundransvärt bra. Och Ane Brun är alltid Ane Brun, i takt med varje ny gästartist och dennes tolkning av respektive låt, lyser hon än starkare. Duetterna med
Teitur, Ellekari Larsson (från
The Tiny) och skivbolagskollegan
Wendy McNeill hör till de allra bästa. Den sistnämnda beväpnad med ett dragspel och en charm som får det att hetta till i mina redan solbelysta kinder.
Ane Bruns duetter är en väldigt gemytlig och mysig upplevelse om än aningen ojämn. Duetterna med
Tingsek,
Tobias Fröberg och
Lars Bygdén är både anonyma och intetsägande, det enda dessa herrar verkar ha gemensamt är glädjen och tacksamheten över att få vara där överhuvudtaget. Fast detta är ingen fara på taket, då hamnar istället mer stjärnglans på damen som verkligen förtjänar den – Ane Brun. Den avslutande
Song No.6 med
Ron Sexsmith känns som en värdig avslutning på evenemanget, mannen har sannerligen en stämma av guld och jag längtar redan till då kanadensaren själv tar samma scen i anspråk, detta bara en timma bort.
Relaterat
Årets bästa 2011 enligt Nina Torbacke
Arvikas vassaste band 2007
Ane Brun (2008-06-14)
Ane Brun (2011-01-01)
Kommentera
Inga kommentarer