Recension - Live
I samma sekund som
Markus Krunegård drar igång första låten,
Det är ett Idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp, får jag en tom ölmugg i huvudet. Jag känner mig lite förnärmad, vad är det för början på en konsert jag sett fram emot sen sist jag såg Krunegård? Tanke nummer två: blir jag sur över en ölmugg i huvudet? Har jag lyckats driva ungdomen ur min kropp? Tanke nummer tre: Sluta tänka, börja dansa. Markus Krunegård spelar i baktakt i
Se på mig nu, vad tycker du?. Baktakt eller inte, allt denna man gör känns bara Krunegård, så ärligt, rakt på och jävla bra som det går.
Någonstans mellan
Laakso och
Hets hittar man Markus Krunegård i sin renaste form, rakare än Laakso, krokigare än Hets. ”
Mauro Scocco utan refränger, Cornelis på houseklubb, ett töntigare
Imperiet, Laakso på svenska” säger han själv. När någon kastar upp ett rack på scenen säger han att spelningen avbryts om det kommer upp mer grejer och att de som kastar saker är idioter, som inledning till
Idioter.
Publiken inte bara gillar Markus, publiken är helt galen i Markus som är, citat, skitsnygg (låter bäst på östgötska) i sin blod- och spy-t-shirt. Han växlar mellan att röja runt uppe på scenen i låtar som
Rocken spelar ingen roll längre och att snegla under luggen på publiken med sina hundvalpsögon i
Stjärnfallet. I
Jag är en vampyr blir publiken mer allmänt galen och trycket, som varit lite dåligt tidigare i konserten, ökar. Plötsligt är alla vampyrer med hela världens hunger samlad i sig. Konserten avslutas med låten jag, och många andra, lyssnat på om och om igen, farligt nära gränsen till sönderlyssning, oförmögen att sluta. Markus Krunegård presenterar
Ibland gör man rätt, ibland gör man fel som den enda sanningen han kan komma på.

Relaterat
Minnenas Hultsfred
Fairfest
Markus Krunegård (2008-07-03)
Markus Krunegård (2012-06-15)
Kommentera
Inga kommentarer