Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Holy Martyr
Still at war, 2007
Skivbolag: Dragonheart
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-09-04
Hemsida: www.holy-martyr.com

Klysch- och tramsalarmen ger utslag på högsta nivå. Titta bara på bandnamnet, skivtiteln och begrunda det faktum att skivan inleds med någon form av teatraliskt rabblad ramsa. Kan det vara något annat än hurtig italiensk power metal?

Nej, det kan det förstås inte, men fullt så genant uselt som gruppen vill påskina med sitt obegripligt lökiga val av bandnamn är det inte. Holy Martyr är något tyngre än gemene italienska powerband och gränsar ofta till ren heavy metal. Det är snarare en helt annan faktor som gör den här debuten till en fullt umbärlig skiva. Snubbarna i bandet är nämligen ofantligt statiska musiker.

Solon, det kan de spela, inget snack om den saken. Men att göra resten av sitt i grunden ganska svängiga låtmaterial rättvisa, det klarar de inte av. Stapelvis av riff som i rätt händer skulle kunna vara vansinnigt svängiga faller här platt. Gitarristerna tycks fullt upptagna med att hålla tungan rätt i mun och koncentrerar sig fullt ut på att spela rätt. Följden är givetvis att det hela låter otroligt stelt, oengagerat och rent ointressant.

Räddaren i nöden är då sångaren Alex Mereu som bär upp det hela med en inte alls tokig röst. Utan hans stabila insats hade det här försöket till debut kunnat falla väldigt djupt. Ändå lär det enbart vara riktigt svältfödda powerentusiaster som tar till sig ”Still at war”. Detta trots att skivbolaget i sann sydeuropeisk anda drar på med obetalbart komiska slagord som ”true metal to the maximum power” och ”in the sign of steel and blood”.