Joyzine

[stäng]

Intervju

Shout Out Louds

Ibland kan det räcka med något så enkelt som att få med en låt på en skiva till en musiktidning. För Shout Out Louds blev låten 100 degrees starten på något riktigt stort. Från att ha varit ett band på uppgång, med spelningar i Stockholm med omnejd, till årslånga turnéer utomlands, uppträdanden på Letterman och Leno och förbandsspelningar till band som The Strokes, The Magic Numbers och Kings of Leon. Allt detta med endast en ynka platta och några Ep:s i bagaget. Nu, fyra år efter släppet av den redan nu legendariska plattan ”Howl, Howl, Gaff, Gaff” är Shout Out Louds åter aktuella med en ny fullängdare, ”Our Ill Wills”.

Dagen till ära har våren äntligen bestämt sig för att slå till på allvar. Träden blommar, all världens insekter har vaknat till liv och den varma smekande vinden vittnar om att sommaren nalkas. Kvällen kommer att bjuda på säsongsavslutning på klubb John Doe, Linköpings popoas, det stora dragplåstret är bandet alla numer talar om, Shout Out Louds. Mitt under allt arbete med att rigga upp scenen får jag mig ett par minuter med två av grabbarna i bandet, sångaren Adam Olenius och gitarristen Carl von Arbin.
– Det hela började med att jag träffade Ted (Malmros, basist /förf. anm) väldigt ofta, vi hade gemensamma flickvänner, nej, det kan man inte ha, börjar Adam när jag frågar honom just om hur det hela började.
– Vi kände till varandra lite innan, vi träffades på fester och så. Vi pratade mycket musik och lånade ut skivor till varandra. Sedan visade det sig att Ted aldrig spelat i ett band förut men att han tyckte att det skulle vara roligt, så då bestämde vi det, säger Adam med ett stort leende.
– Sedan kom Carl in dagen efter och så var vi tre. Vi repade sedan i ett par månader själva, eftersom vi var nybörjare ville vi ha tid på oss att hitta hur vi skulle spela ihop och hur det var att starta ett nytt band. Man måste hitta rätt kombination på folk som man vill spela med, det är väldigt viktigt, fortsätter Adam som också får ett stumt medhåll av Carl.
– När vi kände oss bekväma nog tog vi mod till oss och ringde Eric, som var trummis. Bebban kom in några månader senare. Sedan var det klart.

What Comes Around, Goes Around
Trots att Shout Out Louds tidigt började göra sig ett namn utomlands, och fick spela i både New York och Los Angeles, var det länge få här hemma som egentligen visste vad det höll på med.
– Ja, det blev lite så, men det kändes också ganska skönt att få hålla på lite i hemlighet. Det är väl först nu folk börjar komma underfund med vad vi höll på med när vi var utomlands. Vilket också har skapat ytterligare ett intresse här hemma, säger Adam. När jag frågar om eventuell revanschlusta möts jag bara av idel leenden.
– Vi kände nog aldrig riktigt att folk inte fattade oss, börjar Adam igen.
– Vi uppskattade allt vi fick just då helt enkelt. Men visst det känns skönt nu, man vill ju visa vad man åstadkommit såklart. Nu var det ganska länge sedan vi släppte i Sverige, sedan dess har vi spelat så otroligt mycket och byggt upp ett större självförtroende. Och det är ju därför man gör musik, för att det är roligt att släppa skivor, för att visa något nytt i en kreativ process som hela tiden går framåt. Så det blir en revanschkänsla på varje album man släpper, nu har vi gjort två, så det blir vår första revansch!

Carl, nu med det bångstyrigt krulliga håret i mer av en frisyr än sist jag såg honom, spinner vidare på ämnet revansch och förmodad press inför inspelningen av det svåra andra albumet.
- Någon press har jag aldrig känt. Det känns fortfarande som om man är något av en underdog på något sätt. Det är klart att det kan ha varit en period när det har varit jobbigt, det kan vara svårt att få till det ibland, man blir en perfektionist liksom, men mer av sådana skäl än något annat.
Adam fyller i:
- Man pressar sig själv mer på det sättet. Folk som inte kände till oss innan kanske iakttar en lite extra, så jag kan känna att man får bevisa lite mer. Det färgar av sig tillsammans med lyssnarna, det är ju en kommunikation man har med folk som lyssnar på ens musik, sin publik. Sedan finns det säkert också en undermedveten känsla om vad man gillar att göra. Om vi skulle vilja släppa en hel skiva utan trummor så hade vi valt det. Men jag funderar inte så, är låtarna roliga att spela för oss så räcker det.

Att turnera med dinosaurier
Många band skulle offra en mindre viktig bandmedlem för att få turnera med band som The Strokes och The Magic Numbers. Vad kan man lära sig när man får se sådana stora maskinerier på nära håll?
– Man lär sig mycket överhuvudtaget av att turnera, främst hur man planerar en turné. ”Vi kanske skulle ha våra förstärkare i lådor”, sådana där praktiska saker, säger Adam med ett skratt.
– Däremot när man reser med de stora banden tycker jag att man lär sig att man inte ska… Det märks att Adam väljer sina ord med omsorg, man kan nästan se de trassliga tankegångarna där han sitter och väldigt popestetiskt pillar på en blomma han plockat upp från gräsmattan.
– Jag tycker att man insåg den styrkan som vi har som band, att ha kvar en lekfullhet, behålla kreativiteten och inte bara stöpa allt i samma form. Allt stora turnéer ser likadana ut.

Risk för snöbollseffekt
När väl stenen har satts i rullning är det lätt att den istället blir till en snöboll, den växer och det växer. Något som inte alltid för med sig enbart positiva saker. Är det aldrig risk för att det ska gå för fort?
– Jag tror att när man håller på med musiken som man har skapat, då vill man ju försöka värna om den så långt det går. Jag är väl lite av ett kontrollfreak, säger Carl.
– Att någon sköter om det andra, bokningar och sånt, det tycker jag bara är bra. För det blir snabbt väldigt mycket business över det hela, det kan förstöra så mycket, framförallt den magin som musiken innebär. Men man vill inte helt släppa tyglarna heller.
– När det går för fort, fortsätter Adam, då kan det hända att man nästan förlorar integriteten, det är vissa beslut där man inte kan tänka ordentligt. På turné får man alltid en massa förslag, man ska ta beslut hela tiden. Det är vi sämst på i det här bandet. Fast jag tycker inte att det gick för fort, att vi inte hade kontroll på det. Visst, vi var väldigt trötta förra sommaren, när vi gjorde sista spelningen på förra skivan, men sedan hade vi inte en enda spelning på sex månader. Det är väldigt skönt att veta att nu ska vi bara spela in en skiva och vara hemma.
– När vi var i Los Angeles till exempel, fortsätter Carl, fick vi massor av konstiga förslag som vi tackade nej till. Man känner sig som en så negativ person, man säger nej till så mycket. Men sedan säger man ju ja saker man känner att de funkar. När det går för fort, då bromsar man automatisk. Man vänjer sig vid allt.

Att äga en kiosk (och sälja glass på vintern)
Nu när det är dags att turnera i Sverige igen kan man lugnt säga att det blir till en kontrast till att stå på scenen hos Jay Leno eller David Letterman, jag hinner knappt säga dessa namn innan Carl suckar uppgivet.
– Jag tror mer att det är tidningar som målar upp det där. ”Oh, det är ett svenskt band som spelar” men det är många svenska band som spelar där. Det klart att det var en milstolpe på ett sätt, men mer ”jaha, vi gjorde det”. Det är inte så att vi går runt och tänker att vi ska försöka bräcka det på något sätt, det var en upplevelse, men det var då. Nu är det studenttider, jag skulle vilja ta studenten igen, säger Carl med ett skratt, samtidigt som han kastar en blick mot några förbipasserade studenter, den sura minen nu borta.
– Man vill göra nya saker. Det var en dag i våra liv liksom.
– Om man hela tiden jämför spelningar, då blir man ju bitter, man kan inte gå och vara bitter, fortsätter Adam, frågan verkar ha berört en öm punkt.
– Det går ju alltid upp och ner. Vi har tänkt hålla på ganska länge, det är som att ha en kiosk. Ibland går det bra, men säljer man glass på vintern, då går det inte bra. Vi kommer säker har perioder där det inte är lika stor efterfrågan men förhoppningsvis kommer vi tillbaka igen. Vi kan ju bara hoppas på att vi inte kommer att gå ner oss i så fall utan fortsätta göra musik. Märker vi sedan att det kostar för mycket att åka ut, ja, då tar vi vanliga jobb och spelar in en platta och gör en västspansk turné eller något! säger Adam samtidigt som sista delen av meningen nästan drunknar av dånet från ett förbiflygande Jetplan.
– Det är väldigt viktigt att inte vara bitter, fortsätter Adam efter det att Linköpings stolthet har flugit förbi. – Det kan förstöra det kreativa väldigt mycket. Så det är klart att det skulle vara roligt att åka och spela på Letterman igen, men vi får se vad som händer. Gör vi det så gör vi det. Vi har ett ganska fullspäckat schema, med mycket turnéer igen, så just nu ser det ganska bra ut.

En populär producent och Merge Records
Björn Yttling, demonproducent och en tredjedel av Peter, Bjorn and John (vars video till vissellåten Young Folks, skapas av Ted Malmros, tillika basist i just Shout Out Louds) har en stor del i soundet på och uppkomsten av” Our Ill Wills”. Carl berättar om hur de kom att träffas.
- Vi träffade honom efter en spelning på någon festival. Då var han jättefull, gnällig men rolig. Han hade tydligen sagt några kommentarer om förra skivan…
- … det är den enda producent som brukar ragga jobb på det sättet, genom att skälla ut och backstabba andra, flikar Adam in.
- Sedan blev det så att vi spelade in en Ep med honom, fortsätter Carl.
- Och det blev det faktiskt det bästa som vi har gjort. Sedan när det blev dags igen hade vi alltid Björn i åtanke. Vi började jobba förra året redan, själva inspelningen skedde under hösten, men redan under våren började vi göra demos tillsammans med Björn. Jag tror att det har varit rätt viktigt också, för uppkomsten av nya skivan, att han har varit med hela vägen. Björn kommer med många åsikter och tankar, mycket inputs.
- Det är svårt att hålla allt demokratiskt i ett band hela tiden, fortsätter Adam.
- Det skulle ta så lång tid, minst fem år för att spela in en låt, för att alla ska få med sina idéer. Vi är ofta ganska överens innan, vi repar låtarna väldigt länge, arrangerar, och diskuterar mycket i replokalen.
- När det väl är klara från vårt håll, om vi är nöjda med själva känslan och idén på låten, då kommer Björn in och tillsammans fixar vi till detaljer och sound.

På frågan om det är en fördel att jobba tillsammans med en så pass namnkunnig producent som Björn Yttling faktiskt är, ser Carl på nytt någon besvärad ut.
– Jag vet inte, jag tror mer på kemin mellan människor. Det har jag märkt när jag jobbar med våra skivomslag, eller som Ted när han gör videos, om det bara funkar mellan de personerna som man jobbar med så kan det bli hur bra som helst. Bara man är nöjd liksom.

Att det ser bra ut för bandet är ett uttalande i underkant. Shout Out Louds har precis signat med Merge Records i USA, ett skivbolag som hyser band som The Arcade Fire, Camera Obscura och M. Ward .
– Jag har varit svag för den labeln länge, vi har många vänner som ligger där, och de har släppt många bra skivor, så det ska bli kul att jobba med dem. Vi ska dit i sommar och göra några spelningar och hälsa på allihop, det ska bli oerhört roligt.
Fortsättning lär följa.