Recension - Skiva
Första intrycket av den här plattan var att den bara var totalt slätstruken. Att det inte fanns någonting alls med möjligheten att pigga upp eller underhålla. Det är visserligen en sanning att
Nickelback aldrig kommer kunna låta som något annat än Nickelback, att de saknar förmågan att variera sig. Men på ”The Long Road” har jag efter envist lyssnande hittat ljuspunkter och tro det eller ej, inslag som är riktigt vassa.
Självömkande neogrunge har ju de senaste åren varit högsta mode hemma hos fjortisarna och jag förstår varför. Det här är precis lagom hårt, det är lagom tufft och det finns en lugn ådra i det. Sen har ju lite nedstämdhet och spelad ångest alltid varit tufft i mångas ögon. Nickelback kom precis rätt i tiden och slog igenom på bredfront med sitt andra album ”Silver Side Up”. Tillskillnad från många andra orkestrar från den eran tror jag dock att kanadensarna kommer kunna hålla sig flytande och populära även med sitt nya album. ”The Long Road” är i princip samma skiva som ”Silver Side Up”, på gränsen till att faktiskt vara lite bättre.
På förra långköraren var det megahiten
How you remind me och
Never again som var de talande spåren. På ”The Long Road” är det återigen förstasingeln, den här gången
Someday, som är det klart bästa spåret. En riktigt bra melodi som hittar ett precist och lagom vemodigt anslag att spela på. Dessutom skulle jag vilja hylla den ledsna balladen
Should’ve listened, där Chad Kroeger faktiskt sjunger överraskande känslofyllt. Han kanske hade glömt sin skådespelarmall hemma när det var dags att sjunga in melodin i studion?
Annars är materialet precis som på förra plattan ganska slätstruket, förutsägbart och ganska tråkigt. Som jag skrev inledningsvis, Nickelback kommer alltid att vara Nickelback. Förväntningarna jag hade inför den här skivan var precis de som tillslut uppfylldes. Årets ”Silver Side Up” helt enkelt.

Relaterat
Årets bästa skivor 2005
Nickelback (2001-01-01)
Nickelback (2011-01-01)
Kommentera
Inga kommentarer