Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Black Bonzo
Sound of the apocalypse, 2007
Skivbolag: B & B Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-08-07
Hemsida: www.blackbonzo.com

Så otroligt planerat, genomarbetat och välspelat var det länge sedan jag hörde ett rockalbum. Skellefteås Black Bonzo tycks onekligen ha lagt ner hela sin själ i detta sitt andra fullängdsalbum. Resultatet är givetvis imponerande, om än en gnutta för överambitiöst för att jag ska hurra i högan sky.

Siktet är riktat långt bakåt för den här ensemblen. ”Sound of the apocalypse” är en hammonddränkt symfonirockopera som sprudlar av arvet från Queen, Jethro Tull och deras gelikar. Det är progressivt och bakåtsträvande så det förslår, på ett så väl charmigt som oerhört kompetent sätt. Black Bonzo har byggt upp sin historieberättande symfonirock på samma sätt som det gjordes förr, med milslånga låtar och kraftiga svängningar i tempo och känsloläge.

Gräver man riktigt djupt i skivans sound finns dessutom vinkar till Pink Floyd (plattan är rent av inspelad med samma mixerbord som användes när ”Animals” förevigades) och Yes att finna. Som extra krydda låter sångaren Magnus Lindgren stundtals som en viss Robert Plant (Led Zeppelin).

Jag återkommer gång på gång till hur kompetent det hela är, hur Black Bonzo verkligen låter som en grupp som skulle kunna härstamma från en tid som flytt. Att påstå att det inte skulle finnas en stor publik för ”Sound of the apocalypse” vore som att svära i kyrkan. Men trots charmen och det lyckade utförandet blir jag trött efter ett tag. Kompositionerna blir lite för långa, det svulstiga symfonirockandet lite för progressivt. Jag skyller det dock enbart på min egen bakgrund, de som var med när det begav sig kan förmodligen inte annat än älska Black Bonzo. Så genuint är det.

Tilläggas bör även att skivan levereras med otroligt läcker artwork.