Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Ordo Rosarius Equilibrio
Make love and war – the wedlock of roses, 2000
Skivbolag: Cold Meat
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2005-11-29
Hemsida: www.ordo-rosarius-equilibrio.net

Obestämbara kvinnostön. De kan vara av njutning lika mycket som smärta. Adolf Hitlers karga, kommenderande stämma (tror jag att det ska föreställa, ta annars vilken annan godtydlig nazist som helst) ekar i bakgrunden som någon sorts cyniskt ackompanjemang. Linkz. Rechts. Eins, zwei, drei, vier. Vänster. Höger. Ett, två, tre, fyr. Trupperna ska ut i strid. Lägg till den svartvita bilden på omslaget föreställandes en kvinna sittandes på knä framför en manlig figur som håller en revolver intryckt i hennes mun. Stämningen för skivan är satt, temat är undergång och du själv är i allra högsta grad berörd. Det är i alla fall vad man luras att tro.

Ordo Rosarius Equillibrio rör sig hela tiden mellan olika sinnestillstånd, texterna är ren poesi. Trots den till en början domedagslika ljudbilden finns det ändå något litet som lyser igenom, någon liten flik av hopp. Denna lilla flik växer sig gradvis starkare för att tillslut riva en ordentlig reva i den mörka tunga manteln som annars ligger över skivan.

Hur man ska karakterisera musiken är ändå svårt att definiera, det handlar om ett hopplock av olika rytmiska och atmosfäriska delar. Mycket elektronika, någon gitarr, en liten klocka, en subtil flöjt, små axplock helt enkelt. I Never before at the beauty of spring ryms till och med fågelsång. Det är synd att Ordo Rosarius Equillibrio inte spinner vidare på vad som verkar vara hans ursprungsidé, den genomgående mörka atmosfären med en i bakgrunden mässande röst.

Detta utförs exemplariskt och mäktigt i Ashen like love and the black like snow (underbar titel om inte annat) och Passing Eyes in Mimer’s well. Det är än mer synd att han sedan låter denna reva jag beskrev tidigare uppkomma. Det kanske har något att göra med min egna underliggande domedagsådra men jag vill gärna vältra mig i sorg och vemod fullt ut. Att blanda in akustiska gitarrer och fågelsång kan leda till ett mått av variation som en platta av denna sort kan behöva men då måste man också bemästra den delen av låtskrivandet. Det gör inte Ordo Rosarius Equillibrio. Det blir helt enkelt för tamt och nästintill larvigt med försök till mörkt mässande när hela atmosfären påminner om den ute i min mormors trädgård.